Mrsforsberg.blogg.se

Örebro har gett fingret till Vintern, faktum är så har hela Sverige har tackat adjö till kylan för denna gång, ett farväl som var utomordentligt välkommet för oss nedkylda Svenskar.

April startade sitt kapitel med sitt sedvanliga lurendrejeri när folk helt plötsligt gifter sig, skiljer sig, förlovar sig, är gravida, köper dyra bilar och flyttar utomlands = Samtidigt.
Folk idag har inget sinne för förstaaprilskämt..
När vi var yngre började vi den tidiga morgontimman med att smyga upp och iscensätta sådana bus såsom att tejpa för baksidan utav osthyveln, sätta plastfolie över toalettstolen, ställa om klockor för både föräldrar och lärare, och annat som man ansåg vara nervkittlande kul.
Well, det kanske helt enkelt bara var roligare som barn.
Kanske skulle det bara bli en strimma bisarrt om jag som tjugosexåring skulle sätta plastfolie på toalettringen för någon stackare så att dennes exkrementer rinner ut på golvet.
Hur skulle man förklara detta egendomliga?
Man kanske skulle följa med strömmen nåsta år, eller kanske inte bry sig över huvudtaget, precis som i år.
Barnsliga vuxna som mig kan säkerligen missuppfattas.

 

April, som även är en slags längtans månad, är redan hälften förbi och sommaren närmar sig med stormsteg.
Inte kan man klaga då, vilket jag hör att många gör.
Antingen är det gnäll på att det är för kyligt, för varmt, för grått, för mörkt, för ljust, för tidigt eller för sent, eller så är det gnäll på någonting helt annat.
Gnäll är det ändock..
lägg till lite dialekt ifrån Närke på det så förstår ni precis vad jag menar.
Jag gnäller inte. Ingenting. Ingenting alls.
HUR kan man gnälla när man kliver ut genom dörren klockan halv sex på morgonen för att gå till jobbet..
och man får trevligt sällskap utav pigga gryningsfåglar som sjunger vackra sånger, när himlen redan brutit upp och är rosablå och skimrande, när blommorna redan blommar och vårluften till och med luktar gott mitt i stan?
Sådana människor som spenderar sitt liv med att gnälla borde egentligen bara stanna upp då och då och titta sig omkring. Det skulle en stor del av Örebro, Sverige, Världen behöva göra.

Det är ju Påsk också till helgen, om bara några få dagar!
Jag trivs med påsken, det är också som ett slags tecken på att våren snart går över till sommar, plus att man får äta utomordentligt välsmakande mat. Jag ser fram emot den påskmiddag vi ska ha på Lördag med Svärmor.
Jag ser också fram emot att få ha lite ledighet i ett par dagar (Fredag - Måndag).
Vi behöver alla avnjuta av en sovmorgon då och då tillsammans med den man älskar, spendera lite kvalitetstid och sitta vaken lite längre på kvällarna utan stress och måsten för att man ska orka upp till jobbet.

 

Jag ska smyga ut i köket och hämta mig en tallrik med fuskpåskmat som vi tillagat ikväll. Färskpotatis med fyra olika slags sillar plus ägg. Man får ju testäta påskmiddagen ett par gånger innan själva stormiddagen, så att man vet att det smakar bra.. eller hur! Jag är gärna middagstestare!

 

Imorgon kommer jag att hänga på nyheterna, då jag vet att mitt älskade Ac/Dc ska ha en presskonferens angående bandets möjliga eller omöjliga framtid. Planerna var att de nu efter 40 år på tronen som världens bästa band skulle ut på en sista turné samt släppa en sista skiva, men Malcolm Young har enligt rykten fått en stroke vilket försvårar hans gitarrspelande svårt, och visar det sig att han inte kan fortsätta så lägger alla bästa vännerna i bandet ner tillsammans. De kommer i sådana fall att sluta stort, att sluta på tronen, och de kommer att bli saknade. Jag önskar och hoppas för allt min kropp är värd att Malcolm återhämtar sig såpass att de kan avsluta med det de planerat, avsluta med en rejäl storslagen smäll som kommer få hela världen att vibrera. Jag kommer att stå på första parkett, stolt och med tårar i mina ögon. I salute you!

...Vi får se imorgon vad de säger. Jag måste erkänna att jag är nervös.

Kanske lite sill och potatis lugnar mina nerver.

M

Klockan är strax över sex på kvällen denna Söndag, det är sju grader varmt ute och mörkret har just lagt sig över Örebro. En mysig helg med fina vänner där vi haft ett Beckmaraton har nått sitt slut och jag har precis vinkat av dem vid sina respektive tåg.

Nu far de åt olika håll i landet i en varsin tågkupé i vagnar som snabbt rusar genom mörkret till sina destinationer.

Själv har jag låst om mig här hemma och tänt alla lampor så att mörkret inte kan nå mig.

Jag måste erkänna det faktum att jag blir aningen mörkrädd då jag är ensam hemma, och ensam hemma är någonting jag kommer att vara till Tisdag eftermiddag, då mannen med världens finaste leende kommer hem.

Min man. Mitt allt.

 

Att vara rädd för mörkret är någonting jag aldrig lyckats växa ifrån eller lyckats lära mig undvika, det bara är så, och det är någonting jag själv måste ta tag i, ingen annan. Det är bara jag som kan lära mig själv, och kanske kommer det en dag då det försvinner.

Det är mycket långt ifrån lika illa som det var när jag var en liten flicka, men det är illa nog.

Jag kan få närmare hjärtklappning när jag vet att jag måste vara ensam hemma en hel natt eller två, när jag vet att jag måste sova själv.

Jag släcker inte lamporna, utan de får vara på, och tvn skickar lugnande ljud i lägenheten som ett tecken på att man inte är helt alena iallafall.

Jag lär mig nog någon gång ska ni se. det är ju en makalös tur att tekniken har utvecklats så pass mycket att man alltid kan ha sin mobiltelefon eller dator i närheten med Facebook och andra sociala medier där man alltid kan hitta sina fina vänner då man känner sig ensam.

 

Jag tänkte spendera denna kväll med att dricka rykande hett och underbart gott te, läsa vidare i nästa kriminalroman, samt med glädje titta igenom tredje säsongen utav Sherlock, igen.

Jag kan se den serien åter och åter igen dag efter dag i evigheter om så vore fallet, det är så fruktansvärt bra så man blir knäsvag. Herr Benedict Cumberbatch med de vackra kindbenen är det så lätt att bara avguda.

Har ni inte sett detta underverk till Tvserie, så gör gärna det. Ni har missat någonting.

 

Imorgon och två och en halv vecka framåt ska jag få vara på en ny avdelning med jobbet på USÖ, denna gång avdelning 25 bland annat, även kallat BB, så nog får man vandra runt i ett överflöd av nyfödda små bebisar allt under denna tid. Små skrynkliga söta människor som ligger och snusar mot sina stolta mödrars bröst. De är allt fina och titta på, de där små liven.

Efter att jag varit på den avdelningen under en tid blir jag förflyttad till andra ställen. Livet som timvikarie är sådant, och det är spännande, alltid är man i rörelse till nya destinationer, och alltid har man nya människor att träffa och få äran att lära känna.

Jag måste nog dock erkänna mig väldigt nöjd över att jag ska få vara på ett och samma ställe under hela sommaren senare, bara ett stenkast hemifrån för den delen.

Jag skulle gissa på att det är 300 meter bara ifrån ytterdörren.

Jag klagar inte.

 

Nu tänkte jag i mina varma raggsockor tassa ut i köket och göra mig den där koppen med te, och sedan placera mig i soffan och lämna verkligheten en stund tillsammans med Sherlock Holmes och John Watson, hoppa in på nya besynnerliga äventyr på 221b Baker Street. Jag tänkte tända levande ljus och mysa ner mig så ordentligt och gott det går, när man inte har sin vackre andre hälft hemma.

 

M

 

 

 

 

Alla hjärtans dag blev inte alls som det var tänkt.

Istället för att ge oss ut i Stockholmsnatten tillsammans hand i hand, istället för att andas in den svala stadsluften under stjärnorna och skratta så den gråa asfalten fick färg, så vände hela min egen färg och jag blev sjuk.

Trots feber och förkylning så slog jag ändå näven i närmsta bord (I detta fall vardagsrummet då jag inte orkade röra mig längre) bestämde jag mig för att vi ändå skulle åka!

Kanske lite Stockholmsnatt skulle bota när de kom till kritan.

Det gjorde det inte.
Jag fullproppad med Ipren och annat, och Kalle sjungandes i bilen, tog vi oss till Solna under den tidiga kvällen.

 

I Solna bor KellyMae och Jimmy, våra underbara vänner, och ett underbart par att umgås med.

Varken jag eller Kalle brukar gilla att erkänna oss vid NÅGON typ av paraktivitet med någon alls, någonsin, men det är någonting speciellt med dessa två människor.

Vi är ganska lika allihopa på något vis, lika tokiga skulle jag kunna få påstå.

Ingen behöver göra sig till i varandras sällskap.

Iallafall, KellyMae gjorde sitt yttersta med diverse mediciner ifrån Kanada och liknande för att få mig att tillfriskna så att jag och min vackra prins kunde ta oss ut på det stora äventyret i huvudstaden tillsammans, men så blev icke fallet. Jag fick mindre stolt erkänna mig besegrad och vi stannade istället hemma.

 

Våra fina vänner KellyMae och Jimmy har sin egen tradition på alla hjärtans dag, och trots att jag vet att den är helig, fick vi istället vara med dem på detta. Jag är oerhört tacksam över att vi fick dela den med dem.

Den går ut på att tillsammans måla en varsin canvastavla i akvarell till varandra, och äta pizza och mysa hemma. Jag vet att det INTE är många som någonsin skulle kunna få tillgång till denna tradition, så därför känner jag mig extra ärad.

Vi satt under kvällen och målade så färgen yrde över vardagsrummet, och det var mysiga samtal och skratt och det var sådan värme i rummet som man bara kan få av mycket fina vänner, och kärlek förstås.

Jag gav dock tillslut upp och somnade i min feberyra efter midnatt.

 

Även om det inte blev som det skulle, så blev det ändå så otroligt bra! Tack, fina vänner, och tack, världens bästa pojkvän. Jag tror att jag skulle avdunsta utan din närhet.

 

-----

 

Fem dagar senare är det nu Onsdag, och det är min första dag utan feber.

Vi tog oss hem ifrån Stockholm med nöd och näppe, och jag har i princip legat på soffan sedan dess, och kurerat.Jag ångrar ingenting, även om det var en obehaglig bilresa hem med hög feber, och muskler som gjorde ont i varje vägkurva. Det var värt det, på alla sätt och vis.

 

Eftersom vi nu bor så pass centralt i den vackra staden Örebro, så blir man aldrig uttråkad, inte ens om man ligger hemma och inte orkar röra sig.

Om man ligger i soffan på rygg och kikar upp mot fönstret, men fönstret öppet, så hör man allt stadsliv ändå, och man ser grannarnas fönster mittemot blänka i solen som tittar fram ibland.

Man ser molnen blåsa förbi i sina olika mönster, man hör trafiken mana sig fram mot sin destination, cyklister som ringer i sina klockor, och barn som skrattar glatt för att de just fått sin efterlängtade glass på affären runt hörnet. Man hör människor hurra när solen kikar fram, en lyx vi inte sett mycket utav denna vinter, men hör hur de surnar till när solen försvinner igen, och man hör upptagna män i kostym som springer fram på gatan med mobiltelefonerna tryckt mot öronen.

Själv har jag bara legat i soffan och flinat medan jag mått bättre och bättre.

Det bästa och mest passande är att jag inte missat något jobb ändå.

Min kropp hade den makalösa turen att vilja ge mig feber precis under dessa dagar då jag faktiskt är ledig, och inte behöver bekymra mig om att bli stressad över att förlora värdefulla pengar, nej, jag jobbar inte förrän på Fredag, och sedan är schemat spikat ända till Augusti. 

-Livet lägger sig så bra till ibland.

 

-----

 

Jag har lagt märke till att vi bor mitt emot en privat tandläkarklinik. På andra våningen ligger den, precis som vi, fast mitt emot. De har inte någon gardin som skyddar de stackars patienterna mot insyn, så jag måste påstå att man kan se lustiga ting därinne. Imorse, till exempel, stod jag med kaffekoppen i handen och kikade ner mot gatan där alla människor häktade fram och tillbaka och väntade på att butikerna skulle öppna, och sedan när jag kikade upp en våning låg det en farbror där och gapade, med två tandläkare som grävde runt i hans mun med diverse slangar.

"Huh.." tänkte jag och tog en klunk kaffe. "Vilken insyn.."
Det kändes fel att stå där och blänga, men samtidigt är det inte mitt problem att de inte har gardin, eller hur?
-Jag kommer nog med tiden att få se alla möjliga människor ligga där och se lustiga ut. Vilken tur att jag ändå har lite moral och INTE tar min kamera med extra zoom och tar bilder på dem, Just saying. Ha ha.

 

 

En annan sak, idag får jag min nya mobiltelefon. En Samsung Galaxy Note 3 kommer att vara i min ägo efter klockan 16 i eftermiddag, och jag kommer garanterat att hamna i lite radioskugga de närmsta 48 timmarna, då jag tänker fördjupa mig i den och lära mig hur den fungerar.

Adjö Iphone, du har tjänat mig väl, men jag viker mig för Samsungs erbjudanden och hoppar in i denna nya värld.

 

Till nästa gång! Tack ni som läser, det värmer.

- Vilken mobiltelefon har DU och varför är den så bra för just dig?

 

Hej! 

 

 

 

 

Jack Johnsons "As I was saying" skänker sin trevliga melodi genom högtalarna denna lugna Måndageftermiddag. Jag tog mig ifrån veckans första arbetspass för en stund sedan, och jag har även hunnit hoppa i myskläderna och dricka en kopp te för att värma upp mig lite. En fryslort är jag nog allt.

Jag fick sedan en oerhörd lust att blogga lite, så, hej på er!

 

En alldeles förträfflig helg har just passerat.
Visst är det synd att vissa helger försvinner så snabbt att man knappt hunnit märka att den varit där alls.
Denna helg var bådeoch, det hände jättemycket kul, ändå så stod jag på jobbet imorse och undrade om jag ens gått därifrån i Fredags innan det var dags att arbeta igen.

 

I Fredags spenderade jag kvällen tillsammans med fästmannen och hans föräldrar, det vankades en Tysk afton! Wienerschnitzel med klyftpotatis, anjovis, kapris, grönsallad, citron, och självklart en hel del Tysk öl bjöds det på. En kväll man inte glömmer, den var minnesvärt mysig. Enligt tradition spelades det TP också när kvällen blivit sen och våra huvuden blivit berusade av alkohol och fnitter. Jag och han, han och jag, vandrade sedan hem tillsammans i natten, hand i hand. Asfalten bjöd på slask och mina strumpor blev blöta genom skorna, vi klafsade fram under gatuljusen så lyckliga ändå. Det finns ingenting som kan stoppa den glädjen man känner när man har en sådan fin människa bara för sig själv. Min helt egna prins med sitt rufsiga hår, ljusa ögon och smilgropar. det finaste som finns är att veta att de smilgroparna är menade till mig.

 

 

I Lördags vankades det en blandad inflyttningsfest och Födelsedagsfest på Storgatan nio. Många fina betydelsefulla vänner kom till denna ifrån olika håll utav landet, bara för att träffa oss två. Det är hjärtvärmande så fina de alla är. Jag tycker om er!
Det var en mysig fest som pågick långt in på småtimmarna, långt efter att till och med jag gett upp och somnat på sängen. Jag fick massor av fina födelsedagspresenter, och vi fick gemensamma inflyttningspresenter också av de underbara vännerna.
Järngänget! <3

 

Igår Söndag, var det som ni säkert redan förstått, min födelsedag. Dagen då det plötsligt var 26 år sedan jag bestämde mig för att öppna ögonen för världen och se vad den hade att erbjuda mig och vad jag hade att erbjuda den. Många saker har skett under alla år jag befunnit mig här, och var sak har alltid en mening, allt har en betydelse. Jag har dock aldrig mått så bra och varit så lycklig som jag är just nu. Mitt liv är så fint att leva, det är så fint att få vara här! Jag tar varje morgon med ett leende även fast det kanske är jobbigt att lämna täckets värme på morgonen och gå till jobbet, speciellt när Kalle ligger kvar en timme eller två till och allt jag bara vill är att ligga bredvid honom och mysa mot hans bröstkorg, för att han luktar kärlek och trygghet.

 

Nej, allting går så väldigt bra just nu, och jag njuter av varje sekund.

 

M

 

(Ingen dålig utsikt vi har nu ifrån lägenheten i stan. Man kan sitta i den breda fönsterkarmen med en bok i händerna, och läsa och mysa, när staden lever precis under oss och folk stressar fram.)

 

Februari började inte så ljuvligt och så varmt som den gjorde för ett år sedan när vi gottade oss i havets bölja med en varsin drink i handen i Vietnam, där vi stilla gungade i hängmattan i vår Bungalow när jag fyllde 25.

Nej, den började inte alls på samma vis, men den började bannemig bra ändå måste jag få påstå!

 

Saker och ting kan ändra sig så oerhört snabbt ibland när det gäller livet, och det har det nu gjort.

I December fick jag ett nytt jobb som Lokalvårdare hos Örebro landsting (Kalla det städkärring, I dare you) och även om jag bara är timvikare med sisådär halvsjaskig lön, så har jag hittills fått jobba fulltid på olika ställen inom landstinget sedan jag började första December.

Dels har jag befunnit mig ute på Tybble vårdcentral, dels på en tandläkarklinik i stan, och dels på USÖ (Universitetssjukhuset Örebro) i vilket jag ska befinna mig till den 14 Februari, sedan kommer jag att hänga på telefonen som vanligt efter detta i väntan på nya uppdrag. Allt räknas!

 

 

Det är ett annorlunda jobb jämnförelsevis mot vad jag är van vid, men jag trivs också, det är skapligt rogivande, trots stressen, att göra det man gör, och sedan gå hem.

Inga kunder och ingen panik som det kunde vara på Systembolaget.

Det må vara lite mer blod och smuts och kräk och annat mysigt som kan få vem som heöst att rynka på näsan i början, men det är ändå någonting skönt över att, som sagt, slippa kunder för en gångs skull i ett arbete.  Skönt att bara få göra sitt ifred. Jag saknar dock fortfarande mina kära kollegor borta på Systemet, de är ett helt underbart gäng, de flesta av dem iallafall. jag har inte mycket till övers för herr chef som sparkade mig, vilket jag anser är fullkomligt förståeligt.

 

Annars så har det skett ännu en stor förändring, vi har lämnat vår etta på väster, och flyttat större! Nu bor vi i en tvåa mitt i city örebro, på Storgatan nio. Vi är mycket nöjda och det känns underbart att äntligen få ha ett sovrum, och inte bara trängas i samma rum hela dagarna. Jag har den senaste veckan efter jobbet varit vansinnig med att inreda och pyssla och fixa och skruva och spika och ja, ni förstår! Det är helt otroligt så kul detta är. En ny start tillsammans med en ny bostad och ett nytt jobb.

Det är som sagt inte så väl varmt och skönt som det var för ett år sedan, men vi har en spirande glädje ändock trots allt. Alla äventyr, hur små eller stora de må vara, är magiska. Varje äventyr räknas, speciellt om man får uppleva dem med den människa man älskar mest av hela sitt hjärta. 

 

Januari 2015 bjuder på nästa bölja, då flyr vi landet igen och beger oss till Sydamerika, även denna gång i minst fyra månader. Jag tycker att det är en bra uppgörelse vi har. Resa vartannat år, och spara vartannat år. ha kul, leva livet, resa jorden runt. Det är en hiskelig tur att jag och sambon är på samma nivå när det kommer till detta intresse.

 

Nu ska vi snart ner i källaren och vika tvätten, sedan gå den otroligt långa vägen till gymmet som vi nu har (hela 300 meter, oj oj så hemskt) innan det är dags att sova, igen. Dagarna bara springer iväg. Kvart i fem på morgonen ringer klockan, man jobbar på friskt till klockan 15, sedan gör man saker hemma, tränar, och poff så är det sen kväll igen. Det där med att få in en rutin på det sättet är både kul och skrämmande på samma gång. Jag tycker att man inte hinner med så mycket innan man måste sova igen, eller så är det mitt huvud som spelar mig ett spratt. Så länge man hinner gymma samt mysa i soffan med buspojken så är jag gladast i världen.

 

Hej!

M

 

 

 

 

 

 

Klockan är fyra på eftermiddagen.

Örebro är redan mörkt och kyligt och snön skriker ut sin frånvaro.

Vi fick en dos av det vita guldet för två veckor sedan, men det försvann lika snabbt eftersom vi har den varmaste December månad på väldigt många svenska år.

 

Igår efter jobbet cyklade jag till affären i endast luvtröja och mjukisbyxor, och det var varmt att cykla!

Det är vansinnigt.. Nästan upp till tio grader är det på vissa håll!

Dalkulla som jag ändå är innerst inne så är jag van vid minus tjugofem grader vid den här tidpunkten på året. Nej, faktum är så klagar jag inte, inte direkt. Visst föredrar jag att ha snö under julen, men julen är bara under några dagar, medan vintern är i flera månader. Jag tror att jag i mitt stilla sinne kan finna mig i att det blir en grön jul, jag skulle faktiskt inte alls klaga på lite medelhavsvärme igen.

 

För ett år sedan var det tre veckor kvar innan vi skulle resa till Asien i fyra månader. För ett år sedan var vi helt lyriska där hemma och packade och fixade och kunde inte prata om annat än den fantastiska resa vi hade framför oss.

 

Nog hade vi en oförglömlig resa, allt!

 Det finns ingenting som kan beskriva det jag och Kalle fick uppleva tillsammans.

För ett helt långt år sedan, det känns som igår, men ändå inte.

Det är så vansinnigt mycket som faktiskt kan hända under ett helt år. Vad som kan hända under 2013. Vilket år, vilka händelser.

 

Vi hade en fantastisk Svensk varm sommar tillsammans till att börja med, efter att vi kommit hem igen, en lång sommar med mycket jobb, en veckas rymning i smyg tillsammans med Kalle söderut i landet utan att någon visste om det, och långa sena kvällar med fina vänner!

Vi hade sedan en förvirrad och sorgsen sensommar/höst där jag både förlorade mitt arbete, mitt hopp och nästan hela mitt självförtroende i jobbsökardjungeln, och där Kalle förlorade sin fina Mormor efter en lång svår kamp. (Sov gott, Björg.)

 Vintern kom och gick, och kom och gick, den kan helt enkelt inte bestämma sig för vilket tillstånd den vill infinna sig i. Den håller sig starkt kvar i sin höst än så länge. Vintern kom ändå oavsett väder, och den förde med sig lycka ännu en gång efter allt jobbigt. Jag fick ett arbete igen! Lampan tändes, ögon öppnades, framtiden säkrades lite till. 

På Tisdag, om sex dagar, så är det julafton, som sedan för med sig nyårsafton, och vips så står vi där igen med ett helt nytt år framför oss med oändlig möjligheter.

Vad kan hända på ett år?

Det bestämmer vi själva.

 Det kan bli precis som vi vill att det ska bli.
Nästa resa är inte allt för långt borta, denna gång bär det av till Sydamerika i ett par månader. Ännu ett par månader borta ifrån verkligheten. Vi siktar på nästa vinter, då tar äventyret sin början.

Det första vi ska göra under det nya året 2014 är dock att flytta, ett stort spännande äventyr i sig, någonting vi båda längtat efter en längre tid.

Att få flytta till en större lägenhet.

Större lägenhet med större möjligheter och större yta att vistas i och helt enkelt börja om i.

Det bästa med allt är att lägenheten ligger mitt i stan. Mitt i Örebro i smeten bland vimlet.

Kalles arbetskollega Ros-Marie är den snälla kvinnan som vi ska byta med.

Det är oerhört passande att hon ville flytta till mindre och billigare när vi ville flytta större.

Det var säkerligen menat så. Ödet!

 

Vi planerar att börja packa snarast, det är bara sex veckor kvar till det bär av. Första Februari börjar det om, och vi har mycket att se fram emot!

I skrivande stund sitter jag och nästan är för jävlig mot mig själv. Vår Thailand-dator har jag tagit med mig till Biblioteket där jag nu sitter och ler för mig själv när jag skriver. Datorn är fylld av klistermärken ifrån länderna där vi varit, och varenda en utav dem har någonting att säga, någonting som får en att minnas. Platser, människor, värme. Till råga på allt passade det sig att Spotify började spela några utav de låtar vi lyssnade mest på under redan, sådana där låtar som följt med ifrån början till slut, och det spelar ingen roll i vilket sammanhang jag hör dem, de påminner mig så mycket att jag nästan får ont i magen av både glädje, och sorg, för det vi hade men även för att det är över. Jag saknar det oerhört.

Jag är dock gladast i världen att jag får spendera varje dag i mitt liv med Kalle, och det spelar ingen roll om det är här hemma i mörka Sverige eller färgglada Thailand, eller någon annanstans. Hem är där Kalle finns, han med sitt leende och den värme han sprider in i min själ varje dag. Han är kärlek, glädje och liv. Mitt liv.

Anledningen till att jag befinner mig på Biblioteket just nu är helt enkelt det att Kalle sitter och skriver på sin uppsats, och den här veckan har vi jobbat om varandra och åkt hit och dit, och gjort så mycket att vi bara hunnit ses en kort stund på kvällarna, och nu passade jag på efter jobbet att sätta mig här där han sitter, bara för att få vara. Att få vara bredvid och se hans vackra ansikte. Kvalitetstid heter det väl? Jag tar en klunk av mitt kaffe och sneglar mot honom där han sitter. Jag tror inte ens att han vet hur vacker han är. Vilken tur att jag vet i alla fall!

Jag har tagit med mig en bok också, så den tänker jag sluka, och ta en till kopp kaffe för att hålla mig lite alert. Jag går upp klockan fem varje morgon nu för tiden och kroppen har inte riktigt vant sig eftersom den vägrar somna på kvällarna. Rutin är bra tycker jag, men kroppen har inte hängt med. Det kommer utan tvekan snart. Det är bara att tuta och köra, för jag känner sådan glädje att jag har ett arbete igen. Jag gör vad som helst!

Kram på er. 

 

Mina känslor just nu är bortom denna värld av glädjeyra!
Min första arbetsvecka på tre månader har just avslutats.
Jag har denna vackra Decembermånad blivit lokalvårdare för Örebro läns Landsting, vilket också är mitt första arbete som inte innefattar handels med kassaarbete, kunder, köp och sälj osv, och det känns sannerligen väldigt bra! Det är en underbar upplevelse att få testa sig fram i livet och prova nya saker och yrken.

 

Jag känner mig privilegierad som fått den här chansen, och redan nu efter första veckan känner jag att jag kan ha hittat rätt! Det har varit lärorikt och intressant.
Hela denna vecka har jag befunnit mig och städat på Tybble vårdcentral, först två dagar då jag gick med en mycket trevlig kille som lärde mig grunderna, och sedan fixade jag biffen ensam resten utav tiden, med lås och larm och allt det där. Kul med ett sådant ansvar så snabbt!

 

Nästa vecka kommer jag att vara lite överallt på nya ställen, både på sjukhuset och på en tandläkarklinik, men jag ser fram emot det! Lite movement och nya ställen att uppleva och nya människor att möta.

Jag är tacksam och lycklig!

Själen behöver näring, det har min nu fått, och jag har sugit åt mig allt.

 

Den stora stygga stormen Sven har just dragit förbi länet, och efter att jag skrattade en smula åt mina nära och kära hemma i Dalarna angående stormen under gårkvällen fick jag minsann tillbaka med råge imorse när jag skulle till jobbet! Det var tur att lilla jag med mitt paraply inte blåste bort, vem vet var man hamnar.

 

När jag slutade idag (och njöt av att jag äntligen fick ta en helg jag förtjänat) stod jag och väntade på bussen i Tybble. Vindarna ven och tanterna bara blåste omkring med sina rullatorer utanför vårdcentralen, bussen höll på att slira i diket och själv såg jag ut som en stelfrusen docka med en mössa full av snö och blåa läppar, men vad gör det? Ingenting kan få mig att sluta le när jag är på gott humör, inte ens frusna läppar. Dessutom så har jag en fin karl som kan tina upp även de blåaste läppar bara han nuddar vid en.

Han är varmblodig och vacker som få!

 

Med detta inlägg tar jag min helg och lämnar arbetslösheten och stormen i backspegeln! Framåt framåt framåt går det med stora kliv! Hopp!

 

M

 

December månad kunde inte vara mer välkommen och den kunde inte komma med gladare nyheter än den redan har! JAG FICK JOBBET!

Faktum är så ringde de upp mig igen nästan direkt efter intervjun och frågade om jag kunde börja på Måndag. Självklart!

Så imorgon beger jag mig till mitt första arbetspass på mitt nya jobb.

Jag kan inte vara lyckligare!

Tack tack tack tack för den fina chansen jag nu fått.

Vilken fin vinter detta kommer att bli!

 

Idag är det första December, första advent och dagen då man får pynta lägenheten utan att det är för tidigt. Julmusiken har spelats här hemma hela dagen, vi har plockat fram granen och ljusen och tomtarna och luvorna och bockarna och allt ni kan tänka er.

Vi har köpt julkaffet och även köpt den första julklappen idag.

Den är till Kalles Pappa, så han fick äran att bli först på listan.

Nu ligger den inslagen i sitt papper under granen som det skall vara.

 

Den mysigaste månaden på året har tagit sin början, och jag njuter till fullo.

Jag kunde inte vara lyckligare!

 

M

Nu kanske det är så att lönen för mödan ramlar in.

Ett samtal imorse väckte mig åter i detta resultatlösa jobbsökartöcken; Jag ska på intervju nästa vecka!

Jag tänker inte berätta var och hur, för jag anser det som dålig karma, att skryta eller hoppas för mycket eller säga för mycket, innan alla pusselbitar faller på plats.

Jag håller detta istället för mig själv till jag vet mer. 

Håll tummarna hårt nu för mig, kära läsare.

Jag tror på det här.

Jag tror på mig själv.

Jag tror på att allting löser sig i slutändan om man bara kämpar och vägrar ge upp.

Kanske har jag detta nu innan jul.

Vilken julklapp!

Nog om det. Nu är jag för glad i magen för att tänka mer på detta just nu.

 

Idag är det Tisdag och som vanligt på Tisdagar är det dags för tvätten klockan 19.

Jag tror inte att det kommer att bli så mycket roligare än såhär.

Inte kan jag påstå att kvällarna i tvättstugan är roliga, men så länge vi gör det tillsammans och försöker göra någonting kul utav det hela, som att ta fåniga fotografier och liknande, så är det väl överkomligt.

I vilket fall måste det göras, så det är bara att dra på smilbanden och få det gjort helt enkelt. Så mycket som man går till gymmet och tränar och liknande nu för tiden så är ju alla underkläder skitiga inom en vecka. Haha.

Imorse vaknade jag som jag tidigare nämnde, av det fantastiska telefonsamtalet som räddat hela min vecka och kanske hela min framtid, men innan dess när jag fortfarande låg och sov drömde jag någonting mycket lustigt. Jag drömde att jag såg mig själv genom hela mitt liv i tredje person, att jag såg tillbaka på mitt liv som i en film, till och med via ett retro filter, lite gammaldags sådär.

Jag drömde om fantasier, föreställningar, motgångar och framgångar.

Vad jag har gjort och inte gjort, vem jag har varit, vem jag är nu och vem jag vill vara.

Allt i alli så tror jag att jag hade en inre resa, men drömmen hann dock inte avslutas på grund av telefonsamtalet.

Så mitt i världens resa i mitt huvud väcks jag av de godaste nyheterna jag fått på länge, kanske är det ett slags karma om man nu tror på sådant.

Kanske är det ödet.

vem vet, men det var mitt i prick precis på tiden!

 

Jag är inte heller den som sitter som en spåkärring och försöker tolka drömmar.

Drömmar är bara sådant som ens undermedvetna tänker på då och då när man själv inte hinner med.

Men jag gillar det.

 

Iallafall.. nu måste jag återgå till den där frågan om tvätt, samt väcka Kalle som somnat på sängen efter jobbat och maten.

 

M

 

 

 

 

 

Efter en aningen galen helg är det än en gång Måndag. Dagen som jag tycker infinner mig konstant.
Det är Måndag hela tiden. Tycker ni inte?

Måndagar för mig har de senaste tre månaderna inneburit att så fort jag vaknat på morgonen ta ett stort djupt uppvaknande stärkande andetag, starta kaffebryggaren, och sedan planera veckans kommande händelser inom den stora jobbsökarkarusellen.

Oftast på Måndagmorgnar brukar det ha dykt upp några nya arbeten på arbetsförmedlingens hemsida som jag då självfallet söker på studs! Annars får jag återgå till gamla jobb jag sökt, maila dem igen, ringa samtal (vilket jag avskyr till syndens näste och tillbaka) eller komma på nya lösningar angående vad jag kan göra.

 

I det här läget har jag ett par redan sökta arbeten som ligger i luften och väntar, eftersom sista ansökningsdag inte har infunnit sig ännu, och jag har stora förhoppningar på dessa.

Jag har idag under förmiddagen mailat ett redan sökt jobb och 'smörat' angående att jag mycket gärna även kan ställa upp under jul och nyår, jag har ringt ett samtal till ett annat företag jag redan sökt till, och fått konfirmerat att det inte finns någon position just nu, så det är bara att bocka av denna ifrån listan av besvikelser..
MEN det finns ett café här i stan som jag varit och snokat lite på, som idag lagt upp en annons om att de nu söker servitriser! Jag nappar på kroken direkt såklart, så det är bara att dra på det stora leendet, ta ur piercingen, täcka tatueringarna och visa sig ifrån sin bästa sida när jag senare går dit med mitt cv.

 

Om jag inte har fått något jobb inom två veckor så får jag helt enkelt ringa min handläggare och be dem fixa en praktikplats eller liknande åt stackars mig, så att jag kan få en sysselsättning på dagarna. Visst har jag hela röven (ursäkta min franska) full av saker att göra hela dagarna med detta eviga jobbletande, men det är en helt annan typ av frustration och en helt annan typ av 'arbete' detta. Jag vill bara ha ett vanligt ställe att gå till som inte innebär.. ja... detta(!)

 

Iallafall, allt löser sig tillslut, det gör det alltid.

 

Så, hur var er helg då, ni som läser?
Min var dels hur rolig som helst, och dels helt ur spår.

Under Fredag kväll var Sambon på personalfest, och jag satt hemma med några utav tjejerna.

Det spelades, skrattades och intogs en hel del alkoholhaltiga drycker, som sig bör, och jag kan påstå att det blev en shot eller fem Tequila för mycket.

Vår vän Lee kom förbi också och hade med sig ytterligare drycker under småtimmarna, när även Kalle kommit hem, och eftersom Lee i veckan åker till Afrika och blir borta i minst sex månader ville vi ju önska och skåla herrn hejdå! Så, crash bom hejdå avdäckad några timmar senare när man vaknade på Lördagen mådde man som man hade förväntat sig; Jag hade den värsta bakfyllan jag någonsin haft i hela mitt liv.

Jag låg i sängen under hela eftermiddagen med huvudet i hinken, och jag kunde varken äta eller dricka. Bara spy som en vansinnig.

Skyll dig själv? Ja men självklart! Jag sitter inte och är ynklig och tycker synd om mig själv, det är klart att jag vet vad jag håller på med om jag sätter ett shotglas mot munnen kvällen innan.

 

Lördag kväll blev iallafall den mysigaste på länge. Efter att min mage bestämt sig för att bli snällare lyckades jag äta lite korv med bröd, och så kikade vi på ett par filmer innan vi faktiskt lade oss i tid och sov.

Söndag bestod av en mysig kylig långpromenad genom stan, fika på Espresso House, julklappsförberedelser och middag bestående av Thailändsk mat, vilket som ni vet är den bästa maten i världen.

 

Att bara få spendera hela Söndagen i lugn och ro med min Kalle betydde mycket.

När jag är med honom känner jag mig tryggast i världen som om ingenting är jobbigt eller stressigt eller irriterande.

Bara när han tittar på mig eller håller om mig släpper tankarna på allt annat.

Vi har färdats länge och långt tillsammans genom livet och genom världen,

och han är den största lycka man kan få.
För sju år sedan plockade han upp mitt trasiga hjärta och sydde ihop det.

Idag är jag hel! Jag älskar dig vet du, tokiga pojke.

 

Ha en trevlig Måndag allihop!

 

M

 

 

 

Denna eftermiddag är det nostalgi som är på schemat.

Jag råkade imorse ramla över en intervju med ingen mindre än Helge Skoog, och påmindes då utav den klassiska julkalendern Ture Sventon ifrån 1989.

Ja, jag är själv född 1988 och såg kanske inte kalendern under dess aktuella tid, men självklart har man under sin uppväxt haft den på vhs! Vi pratar ju kult här!

I vilket fall så hittade jag de sex första avsnitten på Youtube, någonting som jag ägnat den senaste timmen och 46 minutrarna åt.

Resultatet är att jag är mycket nöjd!

Jag länkar videon här, ifall någon utav er läsare också skulle vilja njuta av lite nostalgi denna Fredag!

http://www.youtube.com/watch?v=sVkyZB52yts

 

Ha det så trevligt!

 

Jahapp, annars då?
Egentligen har det väl inte hänt så mycket sedan igår. Snön som jag berättade om försvann lika snabbt som den tittade fram, oerhört trist, men jag håller tummarna på att den kommer tillbaka snart!

Det är väldigt kallt och grått och tomt utomhus.

Människorna som ändå tagit sig ut bara skyndar fram genom gatorna för att ta sig dit de måste ta sig, utan att behöva vara i den kyliga luften för länge. Själv håller jag mig inomhus tills vidare. Det är ju Fredag idag, och på Fredagar söker jag minsann inga jobb, det är en regel! Det är ju helg för pyttsan! 

 

Ikväll ska Kalle iväg på personalfest med hans mycket snälla och trevliga kollegor, och jag själv ska träffa tjejerna här hemma och hitta på någonting skoj!

Imorgon är det bio för hela slanten.

Den nya Thor blir det, självklart.

Är man besatt utav Marvel som jag själv, så är det inte en tvekan över vilken film som skall ses!

 

Trevlig helg på er!

 

M

 

Imorse när jag tittade ut genom fönstret såg jag att snöflingorna föll.

Hur kan man som människa bli så glad i hela djupet av magen av att se dessa iskristaller falla ifrån en grå himmel?

Svaret är så pass enkelt att det är löjligväckande.

Snö innebär att julen och December står bakom husknuten, och är det någonting jag älskar varje år

(Bortsett ifrån Halloween) så är det julen.

Den magiska känslan man får när man vaknar upp på Julafton,

när man ser världens vackraste pojkvän ligga bredvid en och le,

när snön faller utanför fönstret och man tillsammans i sina raggsockor med tomteluvan på äter sin tomtegröt och skrattar så att kanelen sprutar,

när man sedan tar med sig sin säck med presenter hem till hans Mamma och Pappa och äter den godaste utav alla goda julmiddagar,

Kollar på Kalle Anka,

öppnar klapparna,

och sedan tillbringar kvällen med vännerna ute på Loungen där man dricker Irish Coffee tillsammans och önskar att kvällen aldrig tog slut.

DET är riktig jul för mig!

 

Nu känner jag att tankarna flög iväg en aning. Det är fortfarande bara November ännu, och snön som imorse föll ligger inte kvar. Men att snön börjat falla innebär att det blir kyligare, och då står det inte på innan snön kommer att ligga kvar. Jag älskar när det är massor av snö!
Jag är väl egentligen en sommartjej, men ärligt talat så är det nog bara en klädfråga. När man har så mycket coola snygga kläder som man på vintern bara gömmer under tjocka jackor och liknande.

Tokigt..

 

Jag måste snart avsluta detta och pallra mig iväg till gymmet. Det kan vara skönt att dra ut musklerna en aning innan helgen. Efter klockan 17 har jag ett annat ställe att gå till med mitt CV. Jag håller tummarna!

 

M

 

Den mörkgrå dagen som idag var förblev ändå ljus för mig, precis som den var när dagen började.

Jag var på ett sådant bra humör.

När jag gjort mig klar och tagit mig utanför porten i huset lade jag märke till den väldigt påtryckande kylan som inte funnits tidigare.

Det var en väldigt tur att jag hade valt halsduk just idag..

- När jag hade sådana viktiga ärenden att få gjorda, som också skulle ta en stund.

Jag snörade bara halsduken aningen hårdare, drog ner min oerhört snygga mössa över öronen och vandrade mot de destinationer jag hade (med trevlig musik i öronen.)

 

Innan jag var framme vid första stället mötte jag efter vägen en gammal man.

Han gick med händerna knutna bakom sin rygg och tittade ner i backen där han gick.

Plötsligt infann den där sekunden där man går förbi varandra och blickarna möts för en stund.

Oftast under denna stund ,som den Svensk man är, tittar man illa kvickt bort igen innan det känns för olustigt,

men denna sekunden förblev lite längre.

Han såg ledsen och fundersam ut, så jag sade helt enkelt Hej och gav honom ett stort leende.

Det leendet jag fick tillbaka med ett Hejsan gav hela min eftermiddag värme.

Han var nog allt till och med aningen rakare i ryggen när jag senare vände blicken bakåt.

Tänk på det fina läsare, så mycket glädje en sekunds uppmärksamhet kan ge!

 

Alla de ställen jag gick till idag tog emot min resumé, vilket är ett bra tecken.

Ibland tar de ju inte ens emot det och svarar lite pjåskigt att de minsann inte behöver folk.

Idag gick det dock som på räls!

När jag var klar vandrade jag nöjt runt i centrum för en stund, fönstershoppade och funderade över vilka julklappar jag skall köpa i år. Jag hittade även en del saker jag själv hemskt gärna skulle vilja ha i min ägo.

Vilken hiskelig tur att det snart är jul!

 

Kvart över två hade jag och min andre oerhört vackra hälft Kalle bestämt att vi skulle ta en snabb fika på hans jobb, då han hade turen att ha en halvtimmas rast. Edith som arbetar med caféverksamheten där har nyligen skaffat nya lokaler, och jag måste säga att det blev makalöst snyggt. Bra jobbat Edith!

Fikat var det absolut inget fel på heller. Mums!

 

Efter detta passade jag på att prata lite skit och ta en kopp te med min vän Eloisa innan det var dags att vandra hemåt i den nu ännu kyligare kylan som känns mer påtaglig efter att mörkret fallit på.

Med nästan lite powerwalkvarning tog vi oss hemåt till vår hemtrevliga lägenhet, jag och Kalle.

 

Middagen har nu intagits och pyjamasbyxorna är på, värmeljusen är tända och nyhetsankaret på kanal fyra pratar om värdsliga händelser. Klockan 21 är det Efterlyst och sedan säger jag godnatt till denna händelserika Onsdag och hoppas på att jag kan somna innan klockan tre denna gång.

 

M

 

 

 

Två blogginlägg på två dagar, dra mig på trissor.

Idag är en sådan där dag jag beskrev under gårdagens inlägg,

att jag tagit mig i kragen och ger mig ut igen i karusellen bland alla djungeldjur.

Det är tre företag som jag snappat upp, vilka alla tre söker medarbetare,

och jag har förberett med mitt vackraste leende, och skrivit ut ett par cv'n.

Here we go!

Nu har jag latat mig i tre dagar (Varit sjuk visserligen men det är ingen ursäkt, right!)

 

Jag sitter och dricker mitt kaffe, plattar håret och förbereder mig.

När dagens uppdrag sedan är slutfört skall jag ta en trevlig fika med världens bästa Eloisa Jansson.

 

Nu då?

Det är Onsdag den 20 November 2013 runt Lunchtid, det börjar äntligen bli lite kyligare i luften efter vad som varit en lång vårliknande höst. Jag klagar inte på det, men om det ska vara vinter får det helt enkelt ta och vara vinter. Jag skulle inte heller klaga på lite snö.

Inget slask, utan snö! Stor skillnad!

 

Jag vaknade klockan tio idag vilket egentligen är lite för länge och man sover bort halva dagen (vilket sveriges alla föräldrar nog skulle uttrycka sig om det var någon som brydde sig) men faktum är så somnar jag sällan före klockan tre på nätterna nu för tiden. Min hjärna går som ett skenande lokomotiv nattetid. Allt som man ska, inte ska, eller går eller inte går att tänka på - tänker min hjärna på.

Det kommer med arbetslösheten skulle jag tro.

 

Man lägger sig i sängen, startar igång en ljudbok (Ja, det hjälper faktiskt att varva ner ibland samtidigt som man blundar!) ooooch sedan kör huvudet igång som en propeller. "Hade jag gjort det där idag" "Har jag ringt det där numret jag skulle ringa" "vad sa det där företaget igen" "Vad var planen imorgon" "Jag hoppas att det där jobbet ringer" "Skickade jag det där mejlet".. Ja ni begriper va?

Och det är bara några grejer som min uppenbarligen stressade hjärna leker med på nätterna. Så det slutar med att jag ligger och snurrar runt i sängen till en ljudbok jag egentligen inte ens lyssnar på, blir desperat över att jag inte kan somna, och sedan somnar jag ändå tillslut av utmattning. Natten är en helt annan dimension.

Fuck you, Brain!

 

Jag är bergssäker på att hjärnan saktar ner några mil bara jag får någon typ av tjänst. Snart är jag där! Jag är hundra procent säker på mig själv. Varför ska man vara osäker menar jag..det hjälper ju inte ett dugg.

Jag är jag och jag är bra! Faktum är, så är jag helt klart bäst i världen. Och vem vill inte anställa världens bästa människa? 

 

Idag är himlen mörk och alla färger är grå, vindarna leker under våra kläder och gör oss förkylda och jävliga, det duggregnar sådär löjligt så att även om det inte riktigt märks, så är man plötsligt dyngsur. Jag struntar i den gråa bitterheten därute, den som infinner sig precis emellan Hösten och Vintern och gör alla tjuriga, för jag är på bra humör idag. Dessutom tycker jag att grått är vackert. Och har jag haft en fantastisk dag kanske jag kan få en fantastisk sömn på det!

 

Nu är mitt kaffe slut och mitt tålamod och självförtroende är på topp, så nu ger jag mig ut och livar upp Örebro lite.

 

M

 

 

 

 

 

Jag har inte skrivit sedan midsommar..

Varför är det alltid så?

- Att jag två, tre gånger per år slår näven i bordet och bestämmer att jag denna gång jäklar anamma skall ta tag i bloggen, skriver ett inlägg,

och sedan glömmer av den igen?
- Lack of inspiration I guess.

Brist på tid och händelser, ungefär.

 

Jag har ju ingen vidare inspiration, vad ska jag skriva?

-Att allt jag jobbade stenhårt för på Systembolaget gick åt helvete för att det finns någonting som kallas inlasning och att arbetsgivare kan utnyttja detta så det brinner om det?

-Att jag fick gå bara sådär, utan ett hejdå, utan avtack, utan en blick ens från den där chefen, som att jag skulle vara något dammkorn som man kan sopa bort.

 

Efter två och ett halvt år kunde du väl ha gett mig en blomjävel iallafall. There, I said it!

Mina fina kollegor, vilka jag saknar oerhört mycket ibland, de förstår iallafall. 

Jag har inte glömt kramarna jag fick. Det kan man komma långt på.

 

Snart är det tre månader sedan jag fick gå, tre månader av frustration, ilska, stress, falska förhoppningar och hårslitande resultat, "Tack för din ansökan men.." "Tyvärr är tjänsten tillsatt.." "Tyvärr tyvärr tyvärr..".

Jag vet att man inte skall ge upp, och tro mig, det har jag verkligen inte gjort.

Självklart har man vissa dagar när man känner att man vill slå handen igenom datorskärmen, gråta lite, lägga sig under täcket och tjura och hata världen, men det är okej att göra det emellanåt också. Känslorna måste ut!

- Sedan är det bara att ta sig i kragen och kasta sig in i jobbsökarkarusellen igen. Jag är inte ensam. Detta är ett slagfält, snabbast, smartast och med snyggast cv med bäst meriter vinner. Det är som en Afrikansk savann härute. Jag är en jävla lejonhona, så.. Come at me, Bro!

 

Jag söker allt och eller ingenting, så hey, har ni någonting i åtanke så ring mig.

Om inte annat får jag ta och göra som den där kvinnan jag läste om en gång, som skrev sitt cv på ett plakat och ställde sig på stan. Tro det eller ej så fick hon snabbt jobb för att en arbetsgivare med lite humor och glimten i ögat såg detta och fastnade för denna lite udda ansökning. Det är så man får göra, ey?

 

Det enda jag aldrig söker, för att jag verkligen absolut aldrig ever kan klara av det, är telefonjobb. Försäljarjobb och telemarketing och liknande.

- Faktum är så undviker jag alla jobb där man tvingas prata i telefon.

Varför? För att jag får panik!

Jag hatar att prata med främlingar och försöka låta övertygande och sälja grejer, och ibland ens bara prata.

Jag KAN bara inte hur mycket jag än försöker. Det är min Akilleshäl det där, främlingar i telefonen.

Nu vet ni det..

Faktum är så var det till och med likadant när jag jobbade på Systembolaget, när telefonen ringde fick jag nästan hjärtklappning när jag visste att ingen annan kunde svara än mig.

Jag får handsvett och annat konstigt som jag inte kan förklara.

- Till slut är det väl kanske enbart dessa arbeten som finns kvar och man måste, men det är ett helt annat kapitel isåfall. Jag tar det då!

 

Jag är iallafall glad att jag inte fått vänta i flera år på att få ett arbete. Jag läste nyligen en tråd på Flashback där en kille febrilt sökt arbete i flera år och knappt ens fått ett samtal till svar under hela denna tiden.

- vi befinner oss i lågkonjunktur.

 

Men jag ger inte upp. Jag är en jävla lejonhona!

 

M

 

Måndag eftermiddag. Midsommarens helg har just passerat på tok för snabbt i sitt regnrusk, en helg som trots sin väderlek har varit oerhört minnesvärd!
Jag och Kalle packade lite kläder, ett tält, sovsäckar, alkoholhaltiga drycker och annat liknande och hoppade tillsammans med Anders och Josefine in i den lilla röda bilen Atos, och sedan begav vi oss till skogs!

 

Tre mil utanför Örebro i riktning Karlskoga svängde vi av mot en liten grusväg som försvann in bland träden, den följde vi i ungefär fem kilometer tills vi kom till en sväng där våra andra kamrater väntade. (Vi åkte vilse ett par gånger först måste tilläggas..) Vi stod där en stund och funderade på vart den där gården befann sig där vi skulle spendera helgen, och då hör vi ett puttrande ute på sjön. En motordriven brygga kom därmed åkandes på de små vågorna, och Per vars stuga vi skulle till hoppade av och välkomnade oss. Sedan åkte gruppen med människor samt en väldigt stor del packning över sjön med hjälp av den mystiska båtbryggan, och sedan var vi framme på gården.

 

Det var ett fantastiskt mysigt ställe vi hamnat på. Ett par små blåa stugor på gården, varav ett av dem innehöll ett så kallat frysdass, mycket intressant! Vi var ett par stycken som skulle tälta, så vi slog upp dem direkt i en liten ring och sedan började vi helt enkelt dricka öl. Och dricka öl, och dricka öl, hela helgen.

 

Vi var ett gäng på trettio personer första kvällen/natten och runt femton andra kvällen/natten. Vädret skrämde iväg människor men vi andra stålhöll oss och hade massivt roligt hela helgen. Regn stoppar mig inte, jag har väl varit på festivaler och dylikt för sjutton!

 

Vi lärde känna nya vänner under denna helg, och träffade gamla vänner vi inte sett på länge, vi har skrattat och busat och njutit av ledigheten ute i elektronikskuggan. Ingen service på telefonen hade vi, ingen alls, så det var skönt att få vara lite osynlig för ett par dagar.

 

Iallafall, det var fantastiskt! Det gör jag gärna om! :)

 

/M

Ljuva sommar, nu är du här hos oss igen, du är så välkommen!

Sommarsverige är något utav det vackraste jag vet på denna jord. Speciellt lukterna ute i naturen där blommorna släpper loss och gräset följer med vinden och dansar med solen, hur det luktar precis efter att regnet fallit och vattnet rinner undan på asfalten, när man kan gå barfota i parken och känna daggen under tårna, samtidigt som man lyssnar på fåglarna som sjunger ut sin glädje till världen.

Just nu är jag glad att jag är här. I Oktober/November kommer jag i vanlig ordning drömma mig över haven innan längtan till nästa års Svenska sommar vaknar ur sin sömn.

Jag är ingen vinterflicka, jag har aldrig varit och det skulle krävas mycket för att få mig till detta i framtiden.

Välkommen Juni, med allt du har att erbjuda, även om det är en hel del jobb som väntar, men det gör mig ingenting, sommaren skänker glädje även innanför fönstren.

 

Junis första helg har precis passerat oss, och den bjöd på kärlek, både gamla och nya vänner och bekantskaper, vackert väder, fest, glädje och fantastiskt god mat som grillades ute på gården tillsammans med några grannar. Den känslan när man sitter på innergården och grillar och doften sprider sig runt husen vilket får människor att öppna fönstren lite grann för att ta del utav det.. den gillar jag.

Lukten av grillat, lukten av nymålat trä, lukten av nyklippt gräs, lukten av hamn, och lukten av nyvaket blomster, det gör en sådan flicka som mig oerhört lycklig ända in i min barnasjäl.

 

Örebro bjuder på en klarblå himmel även idag, då jag är ledig, och det tänker jag inte se gå till spillo i onödan. Jag tänkte ta med mig några böcker samt strandmattan ut i parken och njuta, beskåda världen hur den flyger förbi med minuter och timmar, och kanske köpa en liten förpackning med jordgubbar att förnöjt äta upp i solskenet.

 

Ikväll ska jag ge järnet och svettas sönder på gymmet, plugga i världens bästa musik i öronen och göra det som man gör bäst; göra sitt bästa och göra det bra!

 

Trevlig Måndag, trevlig vecka, gott folk!

 

Melissa

 

 

Jag kom på mig själv med att jag inte skrivit här på en stund. Ingen återkoppling och ingen reflektion över min situation. Jag får helt enkelt ändra på detta då jag har ett par timmar kvar innan jag börjar jobba för dagen.

 

Jobba, det är det jag mest har spenderat min tid med sedan vi kom tillbaka från Asien, näst intill varje dag faktiskt. I början var det en konstig känsla att vara tillbaka och stå där som ingen tid alls har passerat, som att mina fötter alltid suttit fast i det kaklade golvet i lokalen.

Det kändes mystiskt men skönt på samma gång.

Rutinerat, kul och pressat under samma sekund, och jag var nog lite lost också.

Men nu, en månad senare går det som på räls.

Jag har tagit en hel del extra pass, jobbat alla möjliga olika tider och jag känner att jag är tillbaka! Det känns bra!

 

Känslan av lycka och oövervinnerlighet lurar i mig. Jag gillar det!

Mitt gamla jag var alltid rädd för att misslyckas med allting, även på jobbet. Men nu ser jag mina möjliga misslyckanden som någonting alldeles extraordinärt istället. Om man lyckas med att misslyckas så är det ju att lyckas ändå, eller hur? Ibland måste man helt enkelt misslyckas för att lyckas! Yeah, jag bara babblar..

 

Igår hade jag min lediga dag för denna vecka, och jag har planerat att utforska världen utanför med hjälp av min kamera, samt fika med några kompisar nere på stan, i den fina staden Örebro.

När jag vaknat och kommit ut ur duschen insåg jag dock snabbt att regnet som öste ner var en stoppande faktor för mina planer, samt att ett paraply är och var ingenting jag har i min ägo för tillfället.

Det blev inte ens att jag lämnade lägenheten under gårdagen. Jag sysslade med helt andra saker istället för att undehålla mitt uttråkade sinne.

Jag tog sönder mina byxor till exempel.

Inte tog sönder som att jag i vrede slet och skrek som en pms-drabbad stackars ensam vild kvinna, utan mer som att det skulle vara snyggt att vandra omkring i under sommaren.

Med hjälp av ett rivjärn, en nagelborste och en eltejprulle lyckades jag tillslut förvandla ett par helt vanliga blåjeans till någonting oerhört vackert och trashigt. Success!!

Igår hade vi för första gången livekontakt med vår resa igen efter att vi kommit tillbaka till verkligheten.

En vän och ett tecken på att det vi har varit med om verkligen har skett, en underbar människa vid namn Eyal, från Israel.

Eyal är en man vi reste tillsammans med under en tid på slutetappen, vi hade oerhört kul tillsammans med honom och när vi slutligen skildes åt allihopa bestämde vi att det absolut inte var sista gången vi skulle ses.

 

Igår kväll loggade vi in på Skype, jag och Kalle, och där blev det ett långt och trevligt videosamtal med Eyal, som även han nyss kommit tillbaka från den långa resan. Han, som vi, var lika förvirrade över att vara hemma igen, men det var kul att prata igen!

 

Vi diskuterade resan, minnen, tillfällen och det blev en hel del skratt.

I slutändan bestämde vi oss att vi måste åka till Israel snarast, vi drämde nävarna i bordet och började genast att kolla på flygbiljetter.

Hur ska man hålla sig ifrån att resa nu när man har fått blodad tand?

Det är DET jag menar.

Vi har även en resa inplanerat innan sommaren är slut, att hälsa på en tjej i Frankrike som heter Leslie. Mycket på gång, och vi vill hinna med precis allt!

 

Jag vill vara en vilse backpacker utan planer för resten av mitt liv, en förvirrad resenär i alla väder och i alla länder. Här kan vi inte sitta!

 

Först måste man väl ta sig i kragen och jobba ihop till sina drömmar. :)

 

Life is life!

 

Melissa

Igår invigdes min första arbetsdag efter fyra månader på vift i världen, och jag var oerhört förvånad utav mig själv då rutinerna av sig själva tycktes komma tillbaka utan att jag behövde tänka efter en enda gång.

En siffra eller två hade gömt sig tillsammans i skymundan, men jag hittade dem snabbt igen.

Jag som helt befängt trott att jag skulle ha glömt alltihop under den långa resan där hjärnan legat och haft siesta lika mycket som min kropp. Men icke! Jag behövde bara få på mig uniformen, i princip, så var jag tillbaka. Och det var så KUL! Jag stod i kassan hela dagen och kunde inte sluta le. Skön känsla!

 

Kollegorna var glada och välkomnade mig tillbaka, och jag hade ett helt dussin utav kunder som hälsade, klappade mig på axeln, välkomnade mig hem, frågade vart jag hade varit, berättade att de saknat mig, och jag fick till och med en och annan kram. Jag blev verkligen rörd, att så många hade tänkt på mig.

Det är en sådan där sak som gör en liten tok som mig varm ända in i själen.

Det driver en självfallet också att fortsätta med det man gör. Tack!

Vi får även några andra nya kollegor den närmsta tiden, någonting som kommer att bli otroligt roligt!

Däremot slutar både Sofia, Hjalmar och Frida och flyttar vidare till andra destinationer med andra drömmar. Ni kommer att bli saknade allihop! Lycka till med allting nu!

 

Idag är jag ledig, vilket är otroligt passande, då min hals har börjat berätta en historia om att den planerat att göra mig förkyld inom en snar framtid. Den rosslar och gör ont och är riktigt elak, så jag planerar att göra motstånd med hjälp av alla de olika kurerna mina vänner på Facebook rekommenderat mig under morgonen!

De innehåller allt möjligt ni kan tänka er, och jag ska försöka med allt.

Att bli förkyld såhär mitt i veckan passar inte. Inte nu när jag är tillbaka och har massivt mycket planer!

Till att börja med den fina kombinationen av min vän Matildas bröllop på Lördag, samt min och Kalles ettåriga förlovningsdag samma dag. Vi ska ta en tur till Dalarna och hälsa på lite familj och vänner, och då kan min hals glömma att hon kan mucka med mig.

Jag tänkte börja med en vitlöks/citron/honungs-mix i kokhett vatten, sedan tar jag nästa på listan. 

 

Nu ska jag återgå till min nästan oförskämt sena och långa frukost, stänga av det fasansfulla tvprogrammet Ullared som precis gick igång, och istället kasta mig in i världen från någon film, kanske somna och drömma någoting vackert, och sedan ska jag ändå njuta av livet som det bara går, vilket jag alltid gör, alltid.

 

"Jag skulle aldrig byta ut Ullared mot Kanarieöarna" Sade någon precis på tv, jag tror jag ska gå och kräkas innan filmen. Förstår ni vad jag menar?

 

Melissa

 

 

 

Fredag eftermiddag, solen skiner och fåglarna kvittrar. Nöjda svenskar i solglasögon spatserar förnöjt på gatorna med en varsin igenkännande systembolagskasse i nävarna. Det blåser en aning men några våghalsade få har på sig kortbyxor ändå. De kommer garanterat att möta en förkylning efter helgen.

Vi är massivt snabba på att klä av oss när solen tittar fram, men jag har lärt mig bättre!

Sol har jag redan fått, så nu klär jag gärna och väl på mig lite extra i ett par veckor innan de Thailändska nyköpta plaggen åker på ännu en gång.

De ligger med spänd väntan i min garderob och väntar på att luftas inom en snar framtid. Ni kommer att gilla dem. Lite Hippievarning över det hela, men åh så vackert.

 

Igår kväll invigde vi våra gymkort för i år, och jag måste säga att det gick tusen gånger bättre än förväntat. Jag såg i mitt huvud på väg upp för trapporna hur jag en kvart senare skulle ligga på golvet och kippa efter andan och önska livet ur mig själv, men för sjutton, bra gick det! Kondition var en bra start, och jag sprang 25 minuter på löpbandet samt körde 15 minuter på crosstrainern efter detta, sedan gick vi nöjda och glada hemåt. Nu är jag på gång, och nu när jag tittar på klockan och inser att det är 25 minuter kvar tills nästa pass, då växer viljan och ambitionen! Ordet TAGGA ligger bra till här. Beach 2013, nu kommer jag! (Igen.)

 

Idag har jag spenderat min eftermiddag tillsammans med min fina vän Eloisa. Vi satt ute i vårsolen på Rosalie's och åt Lunch, drack kaffe på Espresso House och tog igen lite kvalitetstid. Bus, vänner, skratt och vårsol kan göra mycket med en människas stilla sinne. Glädje! Att min underbara Kalle kom och mötte oss på fiket och var sådär vacker som bara han kan vara, det var inte helt fel det heller. Han, jag och våra Thailändska Raybans. (Vi råkade få med oss tolv par i olika färger, whops!)

 

Jag hittade en Thailändsk nyöppnad butik här i staden också idag, via Eloisa. Löjligt sprallig gick jag runt bland hyllorna och inspekterade de mycket igenkända ingredienserna, kryddorna, grönsakerna och godisarna, och jag kunde inte låta bli att köpa med mig en påse böngroddar och icecoffee, en sådan som jag i detta nu sitter och dricker små klunkar av med ett barnsligt leende. Tonerna till soundtracket av Sagan om Ringen (Old Friends - Howard Shore) gör inte saken värre.

 

Ha en underbar helg allihop, för det har jag planerat att ha!

 

Melissa

 

 

 

 

En ny blogg i en ny start i en ny framtid. Välkommen hit!

 

För en vecka sedan landade jag och min andre hälft på ett tomt och mörkt Arlanda efter ett äventyr som heter duga. Fyra månader i sydostasien tillsammans, fyra månader av äventyr. Ett förverkligande av drömmar och med en helt ny syn på livet och vad världen har ett erbjuda omkring oss.
Vi hade en blogg (Thailandescape.blogg.se) men den är nu ur tiden, som man så fint säger.

Därför har jag nu väckt liv i denna domän, som en fortsättning på det som komma skall,

för att se framåt och för att både ni och jag själv ska kunna hålla styr på alla mina tankar.

För att kunna använda den som ett minnessåll när man inte har plats längre och måste fylla på med nytt.

 

Så, natten mellan Tisdagen och Onsdagen förra veckan klev vi tillsammans med så många andra frusna och förvirrade turister av flygplanet på Arlanda. Klockan var 23:30 lokal tid, det var sex grader utanför fönstret, vi hade shorts, tshirt och flipflops och vi hade inte sovit på 26 timmar. (Konstiga tider, skrikande barn med sprattlande ben, flygplansbyte samt svårigheter att sova i sittläge var några utav anledningarna till detta.)

 

Mina underbara svärföräldrar mötte oss utanför gaten när vi samlat ihop både oss och våra väskor, och efter kramkalas, skratt och ett par tårar tog vi bilen ut till deras sommarstuga på landet, ute på Väddö, där vi skulle sova i ett par nätter. Vägen dit var tom, knappt en bil i sikte.

Ett konstigt fenomen när man precis kommit från Bangkok, trafikens och bullrets stad. Bara den detaljen att komma tillbaka till högertrafik var aningen förvirrande, och man fick sig en minimal hjärtattack eller två då det faktiskt kom en bil runt hörnet och man förberedde sig på kollision. Det var dock länge sedan jag såg en sådan mörk och stjärnklar natt breda ut sig ovanför mitt huvud.

 

Första natten i Sverige var iskall. Vi åt lite kvällsmat, berättade om våra äventyr, och fick på oss mer kläder innan vi smög ut till friggeboden där vi skulle sova. Vi låg och höll om varandra, med alla kläder på samt dubbla täcken, och skrattade åt att man bara en natt innan låg och svettades i Bangkok, mitt i natten, i 30 graders värme. Tänk sådan skillnad det kan vara, bara timtal emellanåt.

Men det var åh så mysigt ändå. Det har varit så pass varmt i Asien att man inte kan hålla om varandra när man ska sova. Det har bara varit varmt, klibbigt och svettigt.

Att man nu kan lägga armen kring sin älskade igen när man ska sova och mysa ner sin kind mot hans halsgrop är någonting jag saknat att göra, utan att svettas ihjäl(!)

 

Vi sov ute på Väddö under tre nätter innan vi begav oss hem till Örebro igen. På bussen mellan Norrtälje och Stockholm hoppade det på en grupp kvinnor i medelåldern, förväntansfulla med väskor i händerna. Vi hörde hur de skrattade och skojade med varandra och de pratade om en kryssning. Ingen lång semester kanske, men ett par dagar att bara få komma bort ifrån verkligheten tillsammans och få komma ut på äventyr med sina väninnor. Vi log och tänkte på vår egen semester vi haft under de senaste 120 dagarna. Ofattbart! Dock förstörde en av kvinnorna de fina tankarna med att säga någonting så fånigt som "Åh, men vilket äventyr, KAN ni tänka er vad som skulle kunna hända? Tänk om jag skulle ramla över relingen och drunkna, då skulle mina barn inte ha någon mamma kvar. Oj oj, det är farligt med sådana där resor.Vad som helst kan hända!"

 

Här sitter vi på en buss i mitten av Sverige efter alla äventyr vi haft, efter allt farligt vi sett och allt farligt vi gjort, efter alla situationer vi hamnat i och nästan inte kommit ut ifrån. Tre olika personer har under resans gång dött omkring oss där vi varit, vi har åkt linbana i regnskogarna och flugit fritt över trädtopparna, flugit fallskärm långt ovanför vattenytan, åkt motorbåt i hög fart i oväder, klättrat i Pai Canyon utan linor, näst intill hamnat i olika slagsmål efter vägen, blivit stoppade av poliser i Bangkok och Kambodja, åkt moped på smala bambubroar mitt i djungeln i Vietnam, åkt buss i på tok för hög hastighet med en berusad chaufför, kraschat med kossor och jag vet inte vad annat när vi åkt tåg genom det Thailändska landskapet osv osv.. och så sitter denna kvinnan och oroar sig över att ramla över relingen på Ålandsbåten..

 

Olika syner på livet, indeed.

 

När vi kom tillbaka till Örebro fick vi spendera två nätter i svärföräldrarnas lägenhet ute i Sörbyängen. Christoffer som hyrt vår lägenhet hade fortfarande lite tid kvar. De tre sista nätterna innan vi lämnade Sverige sov vi i Sörbyängen, och fyra månader senare var vi tillbaka, släppte väskorna i hallen och insåg ganska snabbt hur litet Örebro egentligen är. Vi var ju nyss här, eller? Har vi drömt alltihop? Fyra långa månader försvann nästan under en sekund. Tid är en märlklig sak. Onekligen.

 

Nu är vi iallafall hemma igen. Hemma på riktigt, hemma i vår lägenhet! Christoffer lämnade över nycklarna i Söndags och önskade oss lycka till och tack för lånet, innan han glatt vandrade vidare i livet med de sista sakerna ifrån lägenheten under sin arm. Kvar stod vi i en tom lägenhet och stirrade. Det är då en oerhörd tur att vi har så högt i tak härhemma, annars hade det känts enormt litet.

Det tog oss två dagar att flytta in och få saker och ting att befinna sig där de ska befinna sig i hemmet, allt på plats, på sin egna gamla plats, i tur och ordning. Och ordning, det har vi verkligen nu! Vi ska försöka behålla det som det är nu, utan att röra omkring med onödiga saker. Det är en utmärkt ny start!

 

Idag är det Kalles första arbetsdag på fyra månader, och jag kan tänka mig att han är lika förvirrad som jag kommer att vara på Måndag, då jag har min första dag. Fyra månaders ledighet gör ganska mycket med din hjärna, och man tappar så oerhört mycket rutiner. Det är dags att komma tillbaka, och jag ser faktiskt fram emot det. Att få börja jobba igen, komma upp i tid på morgnarna, att komma tillbaka till gymmet och pressa tills jag stupar, att umgås med vänner och familj, och känna att man gör någonting bra till samhället.

 

Inte kan man resa, festa och leva i drömmen hela livet heller? Då skulle det inte kännas lika speciellt. Fast jag saknar nog palmerna lite.. redan, ändå.

 

Melissa.