Sherlock
Klockan är strax över sex på kvällen denna Söndag, det är sju grader varmt ute och mörkret har just lagt sig över Örebro. En mysig helg med fina vänner där vi haft ett Beckmaraton har nått sitt slut och jag har precis vinkat av dem vid sina respektive tåg.
Nu far de åt olika håll i landet i en varsin tågkupé i vagnar som snabbt rusar genom mörkret till sina destinationer.
Själv har jag låst om mig här hemma och tänt alla lampor så att mörkret inte kan nå mig.
Jag måste erkänna det faktum att jag blir aningen mörkrädd då jag är ensam hemma, och ensam hemma är någonting jag kommer att vara till Tisdag eftermiddag, då mannen med världens finaste leende kommer hem.
Min man. Mitt allt.
Att vara rädd för mörkret är någonting jag aldrig lyckats växa ifrån eller lyckats lära mig undvika, det bara är så, och det är någonting jag själv måste ta tag i, ingen annan. Det är bara jag som kan lära mig själv, och kanske kommer det en dag då det försvinner.
Det är mycket långt ifrån lika illa som det var när jag var en liten flicka, men det är illa nog.
Jag kan få närmare hjärtklappning när jag vet att jag måste vara ensam hemma en hel natt eller två, när jag vet att jag måste sova själv.
Jag släcker inte lamporna, utan de får vara på, och tvn skickar lugnande ljud i lägenheten som ett tecken på att man inte är helt alena iallafall.
Jag lär mig nog någon gång ska ni se. det är ju en makalös tur att tekniken har utvecklats så pass mycket att man alltid kan ha sin mobiltelefon eller dator i närheten med Facebook och andra sociala medier där man alltid kan hitta sina fina vänner då man känner sig ensam.
Jag tänkte spendera denna kväll med att dricka rykande hett och underbart gott te, läsa vidare i nästa kriminalroman, samt med glädje titta igenom tredje säsongen utav Sherlock, igen.
Jag kan se den serien åter och åter igen dag efter dag i evigheter om så vore fallet, det är så fruktansvärt bra så man blir knäsvag. Herr Benedict Cumberbatch med de vackra kindbenen är det så lätt att bara avguda.
Har ni inte sett detta underverk till Tvserie, så gör gärna det. Ni har missat någonting.
Imorgon och två och en halv vecka framåt ska jag få vara på en ny avdelning med jobbet på USÖ, denna gång avdelning 25 bland annat, även kallat BB, så nog får man vandra runt i ett överflöd av nyfödda små bebisar allt under denna tid. Små skrynkliga söta människor som ligger och snusar mot sina stolta mödrars bröst. De är allt fina och titta på, de där små liven.
Efter att jag varit på den avdelningen under en tid blir jag förflyttad till andra ställen. Livet som timvikarie är sådant, och det är spännande, alltid är man i rörelse till nya destinationer, och alltid har man nya människor att träffa och få äran att lära känna.
Jag måste nog dock erkänna mig väldigt nöjd över att jag ska få vara på ett och samma ställe under hela sommaren senare, bara ett stenkast hemifrån för den delen.
Jag skulle gissa på att det är 300 meter bara ifrån ytterdörren.
Jag klagar inte.
Nu tänkte jag i mina varma raggsockor tassa ut i köket och göra mig den där koppen med te, och sedan placera mig i soffan och lämna verkligheten en stund tillsammans med Sherlock Holmes och John Watson, hoppa in på nya besynnerliga äventyr på 221b Baker Street. Jag tänkte tända levande ljus och mysa ner mig så ordentligt och gott det går, när man inte har sin vackre andre hälft hemma.
M
