Mrsforsberg.blogg.se

Jag har inte skrivit sedan midsommar..

Varför är det alltid så?

- Att jag två, tre gånger per år slår näven i bordet och bestämmer att jag denna gång jäklar anamma skall ta tag i bloggen, skriver ett inlägg,

och sedan glömmer av den igen?
- Lack of inspiration I guess.

Brist på tid och händelser, ungefär.

 

Jag har ju ingen vidare inspiration, vad ska jag skriva?

-Att allt jag jobbade stenhårt för på Systembolaget gick åt helvete för att det finns någonting som kallas inlasning och att arbetsgivare kan utnyttja detta så det brinner om det?

-Att jag fick gå bara sådär, utan ett hejdå, utan avtack, utan en blick ens från den där chefen, som att jag skulle vara något dammkorn som man kan sopa bort.

 

Efter två och ett halvt år kunde du väl ha gett mig en blomjävel iallafall. There, I said it!

Mina fina kollegor, vilka jag saknar oerhört mycket ibland, de förstår iallafall. 

Jag har inte glömt kramarna jag fick. Det kan man komma långt på.

 

Snart är det tre månader sedan jag fick gå, tre månader av frustration, ilska, stress, falska förhoppningar och hårslitande resultat, "Tack för din ansökan men.." "Tyvärr är tjänsten tillsatt.." "Tyvärr tyvärr tyvärr..".

Jag vet att man inte skall ge upp, och tro mig, det har jag verkligen inte gjort.

Självklart har man vissa dagar när man känner att man vill slå handen igenom datorskärmen, gråta lite, lägga sig under täcket och tjura och hata världen, men det är okej att göra det emellanåt också. Känslorna måste ut!

- Sedan är det bara att ta sig i kragen och kasta sig in i jobbsökarkarusellen igen. Jag är inte ensam. Detta är ett slagfält, snabbast, smartast och med snyggast cv med bäst meriter vinner. Det är som en Afrikansk savann härute. Jag är en jävla lejonhona, så.. Come at me, Bro!

 

Jag söker allt och eller ingenting, så hey, har ni någonting i åtanke så ring mig.

Om inte annat får jag ta och göra som den där kvinnan jag läste om en gång, som skrev sitt cv på ett plakat och ställde sig på stan. Tro det eller ej så fick hon snabbt jobb för att en arbetsgivare med lite humor och glimten i ögat såg detta och fastnade för denna lite udda ansökning. Det är så man får göra, ey?

 

Det enda jag aldrig söker, för att jag verkligen absolut aldrig ever kan klara av det, är telefonjobb. Försäljarjobb och telemarketing och liknande.

- Faktum är så undviker jag alla jobb där man tvingas prata i telefon.

Varför? För att jag får panik!

Jag hatar att prata med främlingar och försöka låta övertygande och sälja grejer, och ibland ens bara prata.

Jag KAN bara inte hur mycket jag än försöker. Det är min Akilleshäl det där, främlingar i telefonen.

Nu vet ni det..

Faktum är så var det till och med likadant när jag jobbade på Systembolaget, när telefonen ringde fick jag nästan hjärtklappning när jag visste att ingen annan kunde svara än mig.

Jag får handsvett och annat konstigt som jag inte kan förklara.

- Till slut är det väl kanske enbart dessa arbeten som finns kvar och man måste, men det är ett helt annat kapitel isåfall. Jag tar det då!

 

Jag är iallafall glad att jag inte fått vänta i flera år på att få ett arbete. Jag läste nyligen en tråd på Flashback där en kille febrilt sökt arbete i flera år och knappt ens fått ett samtal till svar under hela denna tiden.

- vi befinner oss i lågkonjunktur.

 

Men jag ger inte upp. Jag är en jävla lejonhona!

 

M