Mrsforsberg.blogg.se

En ny blogg i en ny start i en ny framtid. Välkommen hit!

 

För en vecka sedan landade jag och min andre hälft på ett tomt och mörkt Arlanda efter ett äventyr som heter duga. Fyra månader i sydostasien tillsammans, fyra månader av äventyr. Ett förverkligande av drömmar och med en helt ny syn på livet och vad världen har ett erbjuda omkring oss.
Vi hade en blogg (Thailandescape.blogg.se) men den är nu ur tiden, som man så fint säger.

Därför har jag nu väckt liv i denna domän, som en fortsättning på det som komma skall,

för att se framåt och för att både ni och jag själv ska kunna hålla styr på alla mina tankar.

För att kunna använda den som ett minnessåll när man inte har plats längre och måste fylla på med nytt.

 

Så, natten mellan Tisdagen och Onsdagen förra veckan klev vi tillsammans med så många andra frusna och förvirrade turister av flygplanet på Arlanda. Klockan var 23:30 lokal tid, det var sex grader utanför fönstret, vi hade shorts, tshirt och flipflops och vi hade inte sovit på 26 timmar. (Konstiga tider, skrikande barn med sprattlande ben, flygplansbyte samt svårigheter att sova i sittläge var några utav anledningarna till detta.)

 

Mina underbara svärföräldrar mötte oss utanför gaten när vi samlat ihop både oss och våra väskor, och efter kramkalas, skratt och ett par tårar tog vi bilen ut till deras sommarstuga på landet, ute på Väddö, där vi skulle sova i ett par nätter. Vägen dit var tom, knappt en bil i sikte.

Ett konstigt fenomen när man precis kommit från Bangkok, trafikens och bullrets stad. Bara den detaljen att komma tillbaka till högertrafik var aningen förvirrande, och man fick sig en minimal hjärtattack eller två då det faktiskt kom en bil runt hörnet och man förberedde sig på kollision. Det var dock länge sedan jag såg en sådan mörk och stjärnklar natt breda ut sig ovanför mitt huvud.

 

Första natten i Sverige var iskall. Vi åt lite kvällsmat, berättade om våra äventyr, och fick på oss mer kläder innan vi smög ut till friggeboden där vi skulle sova. Vi låg och höll om varandra, med alla kläder på samt dubbla täcken, och skrattade åt att man bara en natt innan låg och svettades i Bangkok, mitt i natten, i 30 graders värme. Tänk sådan skillnad det kan vara, bara timtal emellanåt.

Men det var åh så mysigt ändå. Det har varit så pass varmt i Asien att man inte kan hålla om varandra när man ska sova. Det har bara varit varmt, klibbigt och svettigt.

Att man nu kan lägga armen kring sin älskade igen när man ska sova och mysa ner sin kind mot hans halsgrop är någonting jag saknat att göra, utan att svettas ihjäl(!)

 

Vi sov ute på Väddö under tre nätter innan vi begav oss hem till Örebro igen. På bussen mellan Norrtälje och Stockholm hoppade det på en grupp kvinnor i medelåldern, förväntansfulla med väskor i händerna. Vi hörde hur de skrattade och skojade med varandra och de pratade om en kryssning. Ingen lång semester kanske, men ett par dagar att bara få komma bort ifrån verkligheten tillsammans och få komma ut på äventyr med sina väninnor. Vi log och tänkte på vår egen semester vi haft under de senaste 120 dagarna. Ofattbart! Dock förstörde en av kvinnorna de fina tankarna med att säga någonting så fånigt som "Åh, men vilket äventyr, KAN ni tänka er vad som skulle kunna hända? Tänk om jag skulle ramla över relingen och drunkna, då skulle mina barn inte ha någon mamma kvar. Oj oj, det är farligt med sådana där resor.Vad som helst kan hända!"

 

Här sitter vi på en buss i mitten av Sverige efter alla äventyr vi haft, efter allt farligt vi sett och allt farligt vi gjort, efter alla situationer vi hamnat i och nästan inte kommit ut ifrån. Tre olika personer har under resans gång dött omkring oss där vi varit, vi har åkt linbana i regnskogarna och flugit fritt över trädtopparna, flugit fallskärm långt ovanför vattenytan, åkt motorbåt i hög fart i oväder, klättrat i Pai Canyon utan linor, näst intill hamnat i olika slagsmål efter vägen, blivit stoppade av poliser i Bangkok och Kambodja, åkt moped på smala bambubroar mitt i djungeln i Vietnam, åkt buss i på tok för hög hastighet med en berusad chaufför, kraschat med kossor och jag vet inte vad annat när vi åkt tåg genom det Thailändska landskapet osv osv.. och så sitter denna kvinnan och oroar sig över att ramla över relingen på Ålandsbåten..

 

Olika syner på livet, indeed.

 

När vi kom tillbaka till Örebro fick vi spendera två nätter i svärföräldrarnas lägenhet ute i Sörbyängen. Christoffer som hyrt vår lägenhet hade fortfarande lite tid kvar. De tre sista nätterna innan vi lämnade Sverige sov vi i Sörbyängen, och fyra månader senare var vi tillbaka, släppte väskorna i hallen och insåg ganska snabbt hur litet Örebro egentligen är. Vi var ju nyss här, eller? Har vi drömt alltihop? Fyra långa månader försvann nästan under en sekund. Tid är en märlklig sak. Onekligen.

 

Nu är vi iallafall hemma igen. Hemma på riktigt, hemma i vår lägenhet! Christoffer lämnade över nycklarna i Söndags och önskade oss lycka till och tack för lånet, innan han glatt vandrade vidare i livet med de sista sakerna ifrån lägenheten under sin arm. Kvar stod vi i en tom lägenhet och stirrade. Det är då en oerhörd tur att vi har så högt i tak härhemma, annars hade det känts enormt litet.

Det tog oss två dagar att flytta in och få saker och ting att befinna sig där de ska befinna sig i hemmet, allt på plats, på sin egna gamla plats, i tur och ordning. Och ordning, det har vi verkligen nu! Vi ska försöka behålla det som det är nu, utan att röra omkring med onödiga saker. Det är en utmärkt ny start!

 

Idag är det Kalles första arbetsdag på fyra månader, och jag kan tänka mig att han är lika förvirrad som jag kommer att vara på Måndag, då jag har min första dag. Fyra månaders ledighet gör ganska mycket med din hjärna, och man tappar så oerhört mycket rutiner. Det är dags att komma tillbaka, och jag ser faktiskt fram emot det. Att få börja jobba igen, komma upp i tid på morgnarna, att komma tillbaka till gymmet och pressa tills jag stupar, att umgås med vänner och familj, och känna att man gör någonting bra till samhället.

 

Inte kan man resa, festa och leva i drömmen hela livet heller? Då skulle det inte kännas lika speciellt. Fast jag saknar nog palmerna lite.. redan, ändå.

 

Melissa.