Mrsforsberg.blogg.se

Klockan är strax över sex på kvällen denna Söndag, det är sju grader varmt ute och mörkret har just lagt sig över Örebro. En mysig helg med fina vänner där vi haft ett Beckmaraton har nått sitt slut och jag har precis vinkat av dem vid sina respektive tåg.

Nu far de åt olika håll i landet i en varsin tågkupé i vagnar som snabbt rusar genom mörkret till sina destinationer.

Själv har jag låst om mig här hemma och tänt alla lampor så att mörkret inte kan nå mig.

Jag måste erkänna det faktum att jag blir aningen mörkrädd då jag är ensam hemma, och ensam hemma är någonting jag kommer att vara till Tisdag eftermiddag, då mannen med världens finaste leende kommer hem.

Min man. Mitt allt.

 

Att vara rädd för mörkret är någonting jag aldrig lyckats växa ifrån eller lyckats lära mig undvika, det bara är så, och det är någonting jag själv måste ta tag i, ingen annan. Det är bara jag som kan lära mig själv, och kanske kommer det en dag då det försvinner.

Det är mycket långt ifrån lika illa som det var när jag var en liten flicka, men det är illa nog.

Jag kan få närmare hjärtklappning när jag vet att jag måste vara ensam hemma en hel natt eller två, när jag vet att jag måste sova själv.

Jag släcker inte lamporna, utan de får vara på, och tvn skickar lugnande ljud i lägenheten som ett tecken på att man inte är helt alena iallafall.

Jag lär mig nog någon gång ska ni se. det är ju en makalös tur att tekniken har utvecklats så pass mycket att man alltid kan ha sin mobiltelefon eller dator i närheten med Facebook och andra sociala medier där man alltid kan hitta sina fina vänner då man känner sig ensam.

 

Jag tänkte spendera denna kväll med att dricka rykande hett och underbart gott te, läsa vidare i nästa kriminalroman, samt med glädje titta igenom tredje säsongen utav Sherlock, igen.

Jag kan se den serien åter och åter igen dag efter dag i evigheter om så vore fallet, det är så fruktansvärt bra så man blir knäsvag. Herr Benedict Cumberbatch med de vackra kindbenen är det så lätt att bara avguda.

Har ni inte sett detta underverk till Tvserie, så gör gärna det. Ni har missat någonting.

 

Imorgon och två och en halv vecka framåt ska jag få vara på en ny avdelning med jobbet på USÖ, denna gång avdelning 25 bland annat, även kallat BB, så nog får man vandra runt i ett överflöd av nyfödda små bebisar allt under denna tid. Små skrynkliga söta människor som ligger och snusar mot sina stolta mödrars bröst. De är allt fina och titta på, de där små liven.

Efter att jag varit på den avdelningen under en tid blir jag förflyttad till andra ställen. Livet som timvikarie är sådant, och det är spännande, alltid är man i rörelse till nya destinationer, och alltid har man nya människor att träffa och få äran att lära känna.

Jag måste nog dock erkänna mig väldigt nöjd över att jag ska få vara på ett och samma ställe under hela sommaren senare, bara ett stenkast hemifrån för den delen.

Jag skulle gissa på att det är 300 meter bara ifrån ytterdörren.

Jag klagar inte.

 

Nu tänkte jag i mina varma raggsockor tassa ut i köket och göra mig den där koppen med te, och sedan placera mig i soffan och lämna verkligheten en stund tillsammans med Sherlock Holmes och John Watson, hoppa in på nya besynnerliga äventyr på 221b Baker Street. Jag tänkte tända levande ljus och mysa ner mig så ordentligt och gott det går, när man inte har sin vackre andre hälft hemma.

 

M

 

 

 

 

Alla hjärtans dag blev inte alls som det var tänkt.

Istället för att ge oss ut i Stockholmsnatten tillsammans hand i hand, istället för att andas in den svala stadsluften under stjärnorna och skratta så den gråa asfalten fick färg, så vände hela min egen färg och jag blev sjuk.

Trots feber och förkylning så slog jag ändå näven i närmsta bord (I detta fall vardagsrummet då jag inte orkade röra mig längre) bestämde jag mig för att vi ändå skulle åka!

Kanske lite Stockholmsnatt skulle bota när de kom till kritan.

Det gjorde det inte.
Jag fullproppad med Ipren och annat, och Kalle sjungandes i bilen, tog vi oss till Solna under den tidiga kvällen.

 

I Solna bor KellyMae och Jimmy, våra underbara vänner, och ett underbart par att umgås med.

Varken jag eller Kalle brukar gilla att erkänna oss vid NÅGON typ av paraktivitet med någon alls, någonsin, men det är någonting speciellt med dessa två människor.

Vi är ganska lika allihopa på något vis, lika tokiga skulle jag kunna få påstå.

Ingen behöver göra sig till i varandras sällskap.

Iallafall, KellyMae gjorde sitt yttersta med diverse mediciner ifrån Kanada och liknande för att få mig att tillfriskna så att jag och min vackra prins kunde ta oss ut på det stora äventyret i huvudstaden tillsammans, men så blev icke fallet. Jag fick mindre stolt erkänna mig besegrad och vi stannade istället hemma.

 

Våra fina vänner KellyMae och Jimmy har sin egen tradition på alla hjärtans dag, och trots att jag vet att den är helig, fick vi istället vara med dem på detta. Jag är oerhört tacksam över att vi fick dela den med dem.

Den går ut på att tillsammans måla en varsin canvastavla i akvarell till varandra, och äta pizza och mysa hemma. Jag vet att det INTE är många som någonsin skulle kunna få tillgång till denna tradition, så därför känner jag mig extra ärad.

Vi satt under kvällen och målade så färgen yrde över vardagsrummet, och det var mysiga samtal och skratt och det var sådan värme i rummet som man bara kan få av mycket fina vänner, och kärlek förstås.

Jag gav dock tillslut upp och somnade i min feberyra efter midnatt.

 

Även om det inte blev som det skulle, så blev det ändå så otroligt bra! Tack, fina vänner, och tack, världens bästa pojkvän. Jag tror att jag skulle avdunsta utan din närhet.

 

-----

 

Fem dagar senare är det nu Onsdag, och det är min första dag utan feber.

Vi tog oss hem ifrån Stockholm med nöd och näppe, och jag har i princip legat på soffan sedan dess, och kurerat.Jag ångrar ingenting, även om det var en obehaglig bilresa hem med hög feber, och muskler som gjorde ont i varje vägkurva. Det var värt det, på alla sätt och vis.

 

Eftersom vi nu bor så pass centralt i den vackra staden Örebro, så blir man aldrig uttråkad, inte ens om man ligger hemma och inte orkar röra sig.

Om man ligger i soffan på rygg och kikar upp mot fönstret, men fönstret öppet, så hör man allt stadsliv ändå, och man ser grannarnas fönster mittemot blänka i solen som tittar fram ibland.

Man ser molnen blåsa förbi i sina olika mönster, man hör trafiken mana sig fram mot sin destination, cyklister som ringer i sina klockor, och barn som skrattar glatt för att de just fått sin efterlängtade glass på affären runt hörnet. Man hör människor hurra när solen kikar fram, en lyx vi inte sett mycket utav denna vinter, men hör hur de surnar till när solen försvinner igen, och man hör upptagna män i kostym som springer fram på gatan med mobiltelefonerna tryckt mot öronen.

Själv har jag bara legat i soffan och flinat medan jag mått bättre och bättre.

Det bästa och mest passande är att jag inte missat något jobb ändå.

Min kropp hade den makalösa turen att vilja ge mig feber precis under dessa dagar då jag faktiskt är ledig, och inte behöver bekymra mig om att bli stressad över att förlora värdefulla pengar, nej, jag jobbar inte förrän på Fredag, och sedan är schemat spikat ända till Augusti. 

-Livet lägger sig så bra till ibland.

 

-----

 

Jag har lagt märke till att vi bor mitt emot en privat tandläkarklinik. På andra våningen ligger den, precis som vi, fast mitt emot. De har inte någon gardin som skyddar de stackars patienterna mot insyn, så jag måste påstå att man kan se lustiga ting därinne. Imorse, till exempel, stod jag med kaffekoppen i handen och kikade ner mot gatan där alla människor häktade fram och tillbaka och väntade på att butikerna skulle öppna, och sedan när jag kikade upp en våning låg det en farbror där och gapade, med två tandläkare som grävde runt i hans mun med diverse slangar.

"Huh.." tänkte jag och tog en klunk kaffe. "Vilken insyn.."
Det kändes fel att stå där och blänga, men samtidigt är det inte mitt problem att de inte har gardin, eller hur?
-Jag kommer nog med tiden att få se alla möjliga människor ligga där och se lustiga ut. Vilken tur att jag ändå har lite moral och INTE tar min kamera med extra zoom och tar bilder på dem, Just saying. Ha ha.

 

 

En annan sak, idag får jag min nya mobiltelefon. En Samsung Galaxy Note 3 kommer att vara i min ägo efter klockan 16 i eftermiddag, och jag kommer garanterat att hamna i lite radioskugga de närmsta 48 timmarna, då jag tänker fördjupa mig i den och lära mig hur den fungerar.

Adjö Iphone, du har tjänat mig väl, men jag viker mig för Samsungs erbjudanden och hoppar in i denna nya värld.

 

Till nästa gång! Tack ni som läser, det värmer.

- Vilken mobiltelefon har DU och varför är den så bra för just dig?

 

Hej! 

 

 

 

 

Jack Johnsons "As I was saying" skänker sin trevliga melodi genom högtalarna denna lugna Måndageftermiddag. Jag tog mig ifrån veckans första arbetspass för en stund sedan, och jag har även hunnit hoppa i myskläderna och dricka en kopp te för att värma upp mig lite. En fryslort är jag nog allt.

Jag fick sedan en oerhörd lust att blogga lite, så, hej på er!

 

En alldeles förträfflig helg har just passerat.
Visst är det synd att vissa helger försvinner så snabbt att man knappt hunnit märka att den varit där alls.
Denna helg var bådeoch, det hände jättemycket kul, ändå så stod jag på jobbet imorse och undrade om jag ens gått därifrån i Fredags innan det var dags att arbeta igen.

 

I Fredags spenderade jag kvällen tillsammans med fästmannen och hans föräldrar, det vankades en Tysk afton! Wienerschnitzel med klyftpotatis, anjovis, kapris, grönsallad, citron, och självklart en hel del Tysk öl bjöds det på. En kväll man inte glömmer, den var minnesvärt mysig. Enligt tradition spelades det TP också när kvällen blivit sen och våra huvuden blivit berusade av alkohol och fnitter. Jag och han, han och jag, vandrade sedan hem tillsammans i natten, hand i hand. Asfalten bjöd på slask och mina strumpor blev blöta genom skorna, vi klafsade fram under gatuljusen så lyckliga ändå. Det finns ingenting som kan stoppa den glädjen man känner när man har en sådan fin människa bara för sig själv. Min helt egna prins med sitt rufsiga hår, ljusa ögon och smilgropar. det finaste som finns är att veta att de smilgroparna är menade till mig.

 

 

I Lördags vankades det en blandad inflyttningsfest och Födelsedagsfest på Storgatan nio. Många fina betydelsefulla vänner kom till denna ifrån olika håll utav landet, bara för att träffa oss två. Det är hjärtvärmande så fina de alla är. Jag tycker om er!
Det var en mysig fest som pågick långt in på småtimmarna, långt efter att till och med jag gett upp och somnat på sängen. Jag fick massor av fina födelsedagspresenter, och vi fick gemensamma inflyttningspresenter också av de underbara vännerna.
Järngänget! <3

 

Igår Söndag, var det som ni säkert redan förstått, min födelsedag. Dagen då det plötsligt var 26 år sedan jag bestämde mig för att öppna ögonen för världen och se vad den hade att erbjuda mig och vad jag hade att erbjuda den. Många saker har skett under alla år jag befunnit mig här, och var sak har alltid en mening, allt har en betydelse. Jag har dock aldrig mått så bra och varit så lycklig som jag är just nu. Mitt liv är så fint att leva, det är så fint att få vara här! Jag tar varje morgon med ett leende även fast det kanske är jobbigt att lämna täckets värme på morgonen och gå till jobbet, speciellt när Kalle ligger kvar en timme eller två till och allt jag bara vill är att ligga bredvid honom och mysa mot hans bröstkorg, för att han luktar kärlek och trygghet.

 

Nej, allting går så väldigt bra just nu, och jag njuter av varje sekund.

 

M

 

(Ingen dålig utsikt vi har nu ifrån lägenheten i stan. Man kan sitta i den breda fönsterkarmen med en bok i händerna, och läsa och mysa, när staden lever precis under oss och folk stressar fram.)

 

Februari började inte så ljuvligt och så varmt som den gjorde för ett år sedan när vi gottade oss i havets bölja med en varsin drink i handen i Vietnam, där vi stilla gungade i hängmattan i vår Bungalow när jag fyllde 25.

Nej, den började inte alls på samma vis, men den började bannemig bra ändå måste jag få påstå!

 

Saker och ting kan ändra sig så oerhört snabbt ibland när det gäller livet, och det har det nu gjort.

I December fick jag ett nytt jobb som Lokalvårdare hos Örebro landsting (Kalla det städkärring, I dare you) och även om jag bara är timvikare med sisådär halvsjaskig lön, så har jag hittills fått jobba fulltid på olika ställen inom landstinget sedan jag började första December.

Dels har jag befunnit mig ute på Tybble vårdcentral, dels på en tandläkarklinik i stan, och dels på USÖ (Universitetssjukhuset Örebro) i vilket jag ska befinna mig till den 14 Februari, sedan kommer jag att hänga på telefonen som vanligt efter detta i väntan på nya uppdrag. Allt räknas!

 

 

Det är ett annorlunda jobb jämnförelsevis mot vad jag är van vid, men jag trivs också, det är skapligt rogivande, trots stressen, att göra det man gör, och sedan gå hem.

Inga kunder och ingen panik som det kunde vara på Systembolaget.

Det må vara lite mer blod och smuts och kräk och annat mysigt som kan få vem som heöst att rynka på näsan i början, men det är ändå någonting skönt över att, som sagt, slippa kunder för en gångs skull i ett arbete.  Skönt att bara få göra sitt ifred. Jag saknar dock fortfarande mina kära kollegor borta på Systemet, de är ett helt underbart gäng, de flesta av dem iallafall. jag har inte mycket till övers för herr chef som sparkade mig, vilket jag anser är fullkomligt förståeligt.

 

Annars så har det skett ännu en stor förändring, vi har lämnat vår etta på väster, och flyttat större! Nu bor vi i en tvåa mitt i city örebro, på Storgatan nio. Vi är mycket nöjda och det känns underbart att äntligen få ha ett sovrum, och inte bara trängas i samma rum hela dagarna. Jag har den senaste veckan efter jobbet varit vansinnig med att inreda och pyssla och fixa och skruva och spika och ja, ni förstår! Det är helt otroligt så kul detta är. En ny start tillsammans med en ny bostad och ett nytt jobb.

Det är som sagt inte så väl varmt och skönt som det var för ett år sedan, men vi har en spirande glädje ändock trots allt. Alla äventyr, hur små eller stora de må vara, är magiska. Varje äventyr räknas, speciellt om man får uppleva dem med den människa man älskar mest av hela sitt hjärta. 

 

Januari 2015 bjuder på nästa bölja, då flyr vi landet igen och beger oss till Sydamerika, även denna gång i minst fyra månader. Jag tycker att det är en bra uppgörelse vi har. Resa vartannat år, och spara vartannat år. ha kul, leva livet, resa jorden runt. Det är en hiskelig tur att jag och sambon är på samma nivå när det kommer till detta intresse.

 

Nu ska vi snart ner i källaren och vika tvätten, sedan gå den otroligt långa vägen till gymmet som vi nu har (hela 300 meter, oj oj så hemskt) innan det är dags att sova, igen. Dagarna bara springer iväg. Kvart i fem på morgonen ringer klockan, man jobbar på friskt till klockan 15, sedan gör man saker hemma, tränar, och poff så är det sen kväll igen. Det där med att få in en rutin på det sättet är både kul och skrämmande på samma gång. Jag tycker att man inte hinner med så mycket innan man måste sova igen, eller så är det mitt huvud som spelar mig ett spratt. Så länge man hinner gymma samt mysa i soffan med buspojken så är jag gladast i världen.

 

Hej!

M