Mrsforsberg.blogg.se

Jag kom på mig själv med att jag inte skrivit här på en stund. Ingen återkoppling och ingen reflektion över min situation. Jag får helt enkelt ändra på detta då jag har ett par timmar kvar innan jag börjar jobba för dagen.

 

Jobba, det är det jag mest har spenderat min tid med sedan vi kom tillbaka från Asien, näst intill varje dag faktiskt. I början var det en konstig känsla att vara tillbaka och stå där som ingen tid alls har passerat, som att mina fötter alltid suttit fast i det kaklade golvet i lokalen.

Det kändes mystiskt men skönt på samma gång.

Rutinerat, kul och pressat under samma sekund, och jag var nog lite lost också.

Men nu, en månad senare går det som på räls.

Jag har tagit en hel del extra pass, jobbat alla möjliga olika tider och jag känner att jag är tillbaka! Det känns bra!

 

Känslan av lycka och oövervinnerlighet lurar i mig. Jag gillar det!

Mitt gamla jag var alltid rädd för att misslyckas med allting, även på jobbet. Men nu ser jag mina möjliga misslyckanden som någonting alldeles extraordinärt istället. Om man lyckas med att misslyckas så är det ju att lyckas ändå, eller hur? Ibland måste man helt enkelt misslyckas för att lyckas! Yeah, jag bara babblar..

 

Igår hade jag min lediga dag för denna vecka, och jag har planerat att utforska världen utanför med hjälp av min kamera, samt fika med några kompisar nere på stan, i den fina staden Örebro.

När jag vaknat och kommit ut ur duschen insåg jag dock snabbt att regnet som öste ner var en stoppande faktor för mina planer, samt att ett paraply är och var ingenting jag har i min ägo för tillfället.

Det blev inte ens att jag lämnade lägenheten under gårdagen. Jag sysslade med helt andra saker istället för att undehålla mitt uttråkade sinne.

Jag tog sönder mina byxor till exempel.

Inte tog sönder som att jag i vrede slet och skrek som en pms-drabbad stackars ensam vild kvinna, utan mer som att det skulle vara snyggt att vandra omkring i under sommaren.

Med hjälp av ett rivjärn, en nagelborste och en eltejprulle lyckades jag tillslut förvandla ett par helt vanliga blåjeans till någonting oerhört vackert och trashigt. Success!!

Igår hade vi för första gången livekontakt med vår resa igen efter att vi kommit tillbaka till verkligheten.

En vän och ett tecken på att det vi har varit med om verkligen har skett, en underbar människa vid namn Eyal, från Israel.

Eyal är en man vi reste tillsammans med under en tid på slutetappen, vi hade oerhört kul tillsammans med honom och när vi slutligen skildes åt allihopa bestämde vi att det absolut inte var sista gången vi skulle ses.

 

Igår kväll loggade vi in på Skype, jag och Kalle, och där blev det ett långt och trevligt videosamtal med Eyal, som även han nyss kommit tillbaka från den långa resan. Han, som vi, var lika förvirrade över att vara hemma igen, men det var kul att prata igen!

 

Vi diskuterade resan, minnen, tillfällen och det blev en hel del skratt.

I slutändan bestämde vi oss att vi måste åka till Israel snarast, vi drämde nävarna i bordet och började genast att kolla på flygbiljetter.

Hur ska man hålla sig ifrån att resa nu när man har fått blodad tand?

Det är DET jag menar.

Vi har även en resa inplanerat innan sommaren är slut, att hälsa på en tjej i Frankrike som heter Leslie. Mycket på gång, och vi vill hinna med precis allt!

 

Jag vill vara en vilse backpacker utan planer för resten av mitt liv, en förvirrad resenär i alla väder och i alla länder. Här kan vi inte sitta!

 

Först måste man väl ta sig i kragen och jobba ihop till sina drömmar. :)

 

Life is life!

 

Melissa

Igår invigdes min första arbetsdag efter fyra månader på vift i världen, och jag var oerhört förvånad utav mig själv då rutinerna av sig själva tycktes komma tillbaka utan att jag behövde tänka efter en enda gång.

En siffra eller två hade gömt sig tillsammans i skymundan, men jag hittade dem snabbt igen.

Jag som helt befängt trott att jag skulle ha glömt alltihop under den långa resan där hjärnan legat och haft siesta lika mycket som min kropp. Men icke! Jag behövde bara få på mig uniformen, i princip, så var jag tillbaka. Och det var så KUL! Jag stod i kassan hela dagen och kunde inte sluta le. Skön känsla!

 

Kollegorna var glada och välkomnade mig tillbaka, och jag hade ett helt dussin utav kunder som hälsade, klappade mig på axeln, välkomnade mig hem, frågade vart jag hade varit, berättade att de saknat mig, och jag fick till och med en och annan kram. Jag blev verkligen rörd, att så många hade tänkt på mig.

Det är en sådan där sak som gör en liten tok som mig varm ända in i själen.

Det driver en självfallet också att fortsätta med det man gör. Tack!

Vi får även några andra nya kollegor den närmsta tiden, någonting som kommer att bli otroligt roligt!

Däremot slutar både Sofia, Hjalmar och Frida och flyttar vidare till andra destinationer med andra drömmar. Ni kommer att bli saknade allihop! Lycka till med allting nu!

 

Idag är jag ledig, vilket är otroligt passande, då min hals har börjat berätta en historia om att den planerat att göra mig förkyld inom en snar framtid. Den rosslar och gör ont och är riktigt elak, så jag planerar att göra motstånd med hjälp av alla de olika kurerna mina vänner på Facebook rekommenderat mig under morgonen!

De innehåller allt möjligt ni kan tänka er, och jag ska försöka med allt.

Att bli förkyld såhär mitt i veckan passar inte. Inte nu när jag är tillbaka och har massivt mycket planer!

Till att börja med den fina kombinationen av min vän Matildas bröllop på Lördag, samt min och Kalles ettåriga förlovningsdag samma dag. Vi ska ta en tur till Dalarna och hälsa på lite familj och vänner, och då kan min hals glömma att hon kan mucka med mig.

Jag tänkte börja med en vitlöks/citron/honungs-mix i kokhett vatten, sedan tar jag nästa på listan. 

 

Nu ska jag återgå till min nästan oförskämt sena och långa frukost, stänga av det fasansfulla tvprogrammet Ullared som precis gick igång, och istället kasta mig in i världen från någon film, kanske somna och drömma någoting vackert, och sedan ska jag ändå njuta av livet som det bara går, vilket jag alltid gör, alltid.

 

"Jag skulle aldrig byta ut Ullared mot Kanarieöarna" Sade någon precis på tv, jag tror jag ska gå och kräkas innan filmen. Förstår ni vad jag menar?

 

Melissa

 

 

 

Fredag eftermiddag, solen skiner och fåglarna kvittrar. Nöjda svenskar i solglasögon spatserar förnöjt på gatorna med en varsin igenkännande systembolagskasse i nävarna. Det blåser en aning men några våghalsade få har på sig kortbyxor ändå. De kommer garanterat att möta en förkylning efter helgen.

Vi är massivt snabba på att klä av oss när solen tittar fram, men jag har lärt mig bättre!

Sol har jag redan fått, så nu klär jag gärna och väl på mig lite extra i ett par veckor innan de Thailändska nyköpta plaggen åker på ännu en gång.

De ligger med spänd väntan i min garderob och väntar på att luftas inom en snar framtid. Ni kommer att gilla dem. Lite Hippievarning över det hela, men åh så vackert.

 

Igår kväll invigde vi våra gymkort för i år, och jag måste säga att det gick tusen gånger bättre än förväntat. Jag såg i mitt huvud på väg upp för trapporna hur jag en kvart senare skulle ligga på golvet och kippa efter andan och önska livet ur mig själv, men för sjutton, bra gick det! Kondition var en bra start, och jag sprang 25 minuter på löpbandet samt körde 15 minuter på crosstrainern efter detta, sedan gick vi nöjda och glada hemåt. Nu är jag på gång, och nu när jag tittar på klockan och inser att det är 25 minuter kvar tills nästa pass, då växer viljan och ambitionen! Ordet TAGGA ligger bra till här. Beach 2013, nu kommer jag! (Igen.)

 

Idag har jag spenderat min eftermiddag tillsammans med min fina vän Eloisa. Vi satt ute i vårsolen på Rosalie's och åt Lunch, drack kaffe på Espresso House och tog igen lite kvalitetstid. Bus, vänner, skratt och vårsol kan göra mycket med en människas stilla sinne. Glädje! Att min underbara Kalle kom och mötte oss på fiket och var sådär vacker som bara han kan vara, det var inte helt fel det heller. Han, jag och våra Thailändska Raybans. (Vi råkade få med oss tolv par i olika färger, whops!)

 

Jag hittade en Thailändsk nyöppnad butik här i staden också idag, via Eloisa. Löjligt sprallig gick jag runt bland hyllorna och inspekterade de mycket igenkända ingredienserna, kryddorna, grönsakerna och godisarna, och jag kunde inte låta bli att köpa med mig en påse böngroddar och icecoffee, en sådan som jag i detta nu sitter och dricker små klunkar av med ett barnsligt leende. Tonerna till soundtracket av Sagan om Ringen (Old Friends - Howard Shore) gör inte saken värre.

 

Ha en underbar helg allihop, för det har jag planerat att ha!

 

Melissa

 

 

 

 

En ny blogg i en ny start i en ny framtid. Välkommen hit!

 

För en vecka sedan landade jag och min andre hälft på ett tomt och mörkt Arlanda efter ett äventyr som heter duga. Fyra månader i sydostasien tillsammans, fyra månader av äventyr. Ett förverkligande av drömmar och med en helt ny syn på livet och vad världen har ett erbjuda omkring oss.
Vi hade en blogg (Thailandescape.blogg.se) men den är nu ur tiden, som man så fint säger.

Därför har jag nu väckt liv i denna domän, som en fortsättning på det som komma skall,

för att se framåt och för att både ni och jag själv ska kunna hålla styr på alla mina tankar.

För att kunna använda den som ett minnessåll när man inte har plats längre och måste fylla på med nytt.

 

Så, natten mellan Tisdagen och Onsdagen förra veckan klev vi tillsammans med så många andra frusna och förvirrade turister av flygplanet på Arlanda. Klockan var 23:30 lokal tid, det var sex grader utanför fönstret, vi hade shorts, tshirt och flipflops och vi hade inte sovit på 26 timmar. (Konstiga tider, skrikande barn med sprattlande ben, flygplansbyte samt svårigheter att sova i sittläge var några utav anledningarna till detta.)

 

Mina underbara svärföräldrar mötte oss utanför gaten när vi samlat ihop både oss och våra väskor, och efter kramkalas, skratt och ett par tårar tog vi bilen ut till deras sommarstuga på landet, ute på Väddö, där vi skulle sova i ett par nätter. Vägen dit var tom, knappt en bil i sikte.

Ett konstigt fenomen när man precis kommit från Bangkok, trafikens och bullrets stad. Bara den detaljen att komma tillbaka till högertrafik var aningen förvirrande, och man fick sig en minimal hjärtattack eller två då det faktiskt kom en bil runt hörnet och man förberedde sig på kollision. Det var dock länge sedan jag såg en sådan mörk och stjärnklar natt breda ut sig ovanför mitt huvud.

 

Första natten i Sverige var iskall. Vi åt lite kvällsmat, berättade om våra äventyr, och fick på oss mer kläder innan vi smög ut till friggeboden där vi skulle sova. Vi låg och höll om varandra, med alla kläder på samt dubbla täcken, och skrattade åt att man bara en natt innan låg och svettades i Bangkok, mitt i natten, i 30 graders värme. Tänk sådan skillnad det kan vara, bara timtal emellanåt.

Men det var åh så mysigt ändå. Det har varit så pass varmt i Asien att man inte kan hålla om varandra när man ska sova. Det har bara varit varmt, klibbigt och svettigt.

Att man nu kan lägga armen kring sin älskade igen när man ska sova och mysa ner sin kind mot hans halsgrop är någonting jag saknat att göra, utan att svettas ihjäl(!)

 

Vi sov ute på Väddö under tre nätter innan vi begav oss hem till Örebro igen. På bussen mellan Norrtälje och Stockholm hoppade det på en grupp kvinnor i medelåldern, förväntansfulla med väskor i händerna. Vi hörde hur de skrattade och skojade med varandra och de pratade om en kryssning. Ingen lång semester kanske, men ett par dagar att bara få komma bort ifrån verkligheten tillsammans och få komma ut på äventyr med sina väninnor. Vi log och tänkte på vår egen semester vi haft under de senaste 120 dagarna. Ofattbart! Dock förstörde en av kvinnorna de fina tankarna med att säga någonting så fånigt som "Åh, men vilket äventyr, KAN ni tänka er vad som skulle kunna hända? Tänk om jag skulle ramla över relingen och drunkna, då skulle mina barn inte ha någon mamma kvar. Oj oj, det är farligt med sådana där resor.Vad som helst kan hända!"

 

Här sitter vi på en buss i mitten av Sverige efter alla äventyr vi haft, efter allt farligt vi sett och allt farligt vi gjort, efter alla situationer vi hamnat i och nästan inte kommit ut ifrån. Tre olika personer har under resans gång dött omkring oss där vi varit, vi har åkt linbana i regnskogarna och flugit fritt över trädtopparna, flugit fallskärm långt ovanför vattenytan, åkt motorbåt i hög fart i oväder, klättrat i Pai Canyon utan linor, näst intill hamnat i olika slagsmål efter vägen, blivit stoppade av poliser i Bangkok och Kambodja, åkt moped på smala bambubroar mitt i djungeln i Vietnam, åkt buss i på tok för hög hastighet med en berusad chaufför, kraschat med kossor och jag vet inte vad annat när vi åkt tåg genom det Thailändska landskapet osv osv.. och så sitter denna kvinnan och oroar sig över att ramla över relingen på Ålandsbåten..

 

Olika syner på livet, indeed.

 

När vi kom tillbaka till Örebro fick vi spendera två nätter i svärföräldrarnas lägenhet ute i Sörbyängen. Christoffer som hyrt vår lägenhet hade fortfarande lite tid kvar. De tre sista nätterna innan vi lämnade Sverige sov vi i Sörbyängen, och fyra månader senare var vi tillbaka, släppte väskorna i hallen och insåg ganska snabbt hur litet Örebro egentligen är. Vi var ju nyss här, eller? Har vi drömt alltihop? Fyra långa månader försvann nästan under en sekund. Tid är en märlklig sak. Onekligen.

 

Nu är vi iallafall hemma igen. Hemma på riktigt, hemma i vår lägenhet! Christoffer lämnade över nycklarna i Söndags och önskade oss lycka till och tack för lånet, innan han glatt vandrade vidare i livet med de sista sakerna ifrån lägenheten under sin arm. Kvar stod vi i en tom lägenhet och stirrade. Det är då en oerhörd tur att vi har så högt i tak härhemma, annars hade det känts enormt litet.

Det tog oss två dagar att flytta in och få saker och ting att befinna sig där de ska befinna sig i hemmet, allt på plats, på sin egna gamla plats, i tur och ordning. Och ordning, det har vi verkligen nu! Vi ska försöka behålla det som det är nu, utan att röra omkring med onödiga saker. Det är en utmärkt ny start!

 

Idag är det Kalles första arbetsdag på fyra månader, och jag kan tänka mig att han är lika förvirrad som jag kommer att vara på Måndag, då jag har min första dag. Fyra månaders ledighet gör ganska mycket med din hjärna, och man tappar så oerhört mycket rutiner. Det är dags att komma tillbaka, och jag ser faktiskt fram emot det. Att få börja jobba igen, komma upp i tid på morgnarna, att komma tillbaka till gymmet och pressa tills jag stupar, att umgås med vänner och familj, och känna att man gör någonting bra till samhället.

 

Inte kan man resa, festa och leva i drömmen hela livet heller? Då skulle det inte kännas lika speciellt. Fast jag saknar nog palmerna lite.. redan, ändå.

 

Melissa.